Den vackraste blomman 

När vi flyttade in i vårt hus fanns ett litet hörn i trädgården där inget blivit gjort på länge. En säck med skrot samsades bredvid en stor tistelfamilj, gräsmattan var gles och jorden torr. Mitt i allt det fula hittade jag en dag något som liknade en liten rosenplanta, fritt växande bland sådant jag skulle kalla ogräs. Till saken hör att jag väldigt lite om trädgårdsväxter kan, än mindre då för flera år sedan.

Jag lät den lilla plantan få stanna i jorden när jag röjde.

Nästkommande år fick den en rund ram av vita stenar som skydd mot lek och gräsklippare. 

Året därefter fyllde jag på med näring, varvade den bleka hårda jorden med frodig mörk och bördig sådan. Såg hur plantan nu blivit lite högre, lite bredare. Men ännu inget som skilde den från ogräs. Långa skott utan tillstymmelse till knoppar eller färg. 

Ännu en vinter passerade och plantan fortsatte finnas. När våren blev försommar kröntes de gröna bladen av en nykläckt blomma i djupaste cerise. På toppen, längst upp mot solen fanns den där så stolt och vacker. Den var äkta trots allt. 

Året därpå var det flera hundra blommor, i samma sagolika färg. Nu doftar rosenbusken så himmelskt gott varje gång jag går förbi. Jag måste stötta upp grenarna och alla dess knoppar som sjuder av kraft. Från fönstret i vardagsrummet tittar jag ofta på det lilla smycket i trädgården, tänker på hur jag kämpat för dess liv. Innan jag ens visste hur värdefullt det var.

Genom åren har jag målmedvetet avlägsnat angrepp av bladlöss, plockat hoten ett och ett. Knipsat grenar som blivit torra och dött. Jag har stuckit mig på taggarna, känt smaken av mitt eget blod i munnen när inget papper funnits inom räckhåll. Jag har låtit mina tårars sälta möta varma sommarregn och höstens hårda stormar där jag stått för att hålla vid liv det som gör mig mest levande av allt. 

Inga sticksår, inga smutsiga knän eller våta kinder rör mig i ryggen när jag ser allt det vackra. När jag vid årstidernas skiftningar möter nya dofter och ännu fler grenar som gror. Rör vid hoppet igen och igen, hur kall och bitande vintern än varit. 

Det måste få kosta lite att bevara rikedomen. Det måste få göra lite ont ibland, när man kämpar för det vackraste som finns. Lyckan och glädjen som bor i allt det fina. 

Det är mitt livs viktigaste projekt, det här. Meningen med allt.

Idag fyller du 42 år min älskade. Idag är dagen din. Tack för att jag får dela den med dig. Att vi satsade på oss är mitt livs bästa beslut. Jag kommer aldrig att sluta ta hand om det vi har. 

  

Advertisements

Dagen efter dagen före

Igår var det midsommar. Fjäderholmarna och vågskvalp, grillmiddag och barnskratt. Med sillbuffé och öl, med tårta och kaffe. En snaps slank också ner. 12 timmars midsommarfest med familj och vänner, sol och värme och småprat till efter midnatt.
Men ingen omdömeslös midsommarfrossa, ingen betongkeps idag. Tvärtom ett rus på känslor i flera färger, en glädje över en ledig helg. I en tillvaro där inget saknas är jag kanske för girig nuförtiden för att slösa bort timmar, dagar, tankar på att känna mig svag och förstörd. 

Jag förstår om jag låter tråkig och torr.

Men det pirrar i min mage av kärlek till nuet.

I don’t wanna miss a thing. 

  

Idag orkade vi iväg hit till Häringe slott tidigt på förmiddagen, för ett dygns poolhäng, lantligt lugn och slottsmåltider med vår lilla familj. 

   
 

Vuxenvärlden 

Det är så mycket att hålla reda på här i vuxenvärlden. Gympakläder och vaccinationer och försäkringar och båtbiljetter och partipolitik och jordklotets överlevnad.

Och nu lämnar Storbrittanien EU också. Ännu mer att tänka på.

Eller inte tänka på.

Min egen strategi är fortfarande att f ö r s ö k a att inte grubbla över sådant jag inte kan påverka. Svälten i världen kan vi göra något åt genom bidrag och engagemang. Hemförsäkringen och annan administration ger mig ångest men inte när min make hjälper till. Soporna kan vi sortera och WWF får både pengar och budskapsspridning i sociala kanaler.

Pyttedroppar förstås, men många droppar små…

Att Brexit segrade och hur det nu ställer till det i EU med (för mig) oanade ringar på vattnet, det känner jag inte att jag på minsta lilla vis kan påverka på något sätt. Inte en fjuttig millimeter.

Därför tänker jag försöka att inte tänka så mycket. På just det. Just idag.

  

Saxat om salongen 

För ett år sedan var jag en sån som tyckte att ett frisörbesök är mer av ett nödvändigt ont, och hattade runt mellan olika salonger i olika prisklasser med panik i blicken ca ett halvår efter att håret egentligen behövde klippas.

Det har aldrig klickat, det där med fina salonger, hårvård och så. En tofs i nacken och iväg liksom – oavsett tillfälle.

Tills jag mötte Elizabeth. 

Hon arbetar som top stylist på Corinne & Friends, Sveavägen. Det var samförstånd från första hårstrået och nu efter ett år är min tacksamhet total. Ärlig och härlig är hon. 

Hon säger inte ja till ett önskemål utan att förklara varför, av samma anledning är hennes nej av yttersta värde för en sådan som mig. Hon berättar vad jag kan fundera kring och bör överväga, rekommenderar färger och visar styling-basics utan att glömma att lyssna noga på samma gång. 

Har aldrig känt mig så trygg och samtidigt så modig som i Elizabeths stol. Där jag sitter i en timme (eller flera vid färgning), tittar på folket som passerar förbi utanför fönstren och småpratar på ett sätt som aldrig känns krystat. Stortrivs för första gången framför en oförlåtande spegel iklädd poncho av plast. 

Så ja, om jag någon gång i mitt liv ska rekommendera en frisör så är det hon just här! Just precis nu. 

   
 Det hon gjorde med barret. 

Bloggfrustrationen

Åh, ibland ifrågasätter jag mitt eget omdöme å det grövsta. Det senaste dygnet har jag lagt flera timmar på att följa en debatt i en stor mammablogg, kring ämnet genus och våra små.

Frustrationen får inget utlopp, att resonera i ett kommentarsfält är sällan produktivt.

Nu kliar det i min själ istället! 

I korta drag hävdar skribenten att hen vill visa en gullig bild på sin son, vars frisyr är mycket finare och bättre lämpad på en liten pojke så att han slipper citat “bli könad” av större barn och vuxna. Att typiska pojk-pojkar präglas och behandlas hårdare av samhället (som består av… just det, individer) om de kläs eller klipps i en stereotyp frisyr, och det är vårt ansvar som förändrar att ändra på det. Genom att pusha pojkarna mot ett mjukare sätt både inuti och utanpå. Så ungefär. I korta drag. 

Syftet är som vanligt gott.

Metoden retar skiten ur mig. 

Först och främst är tonen nedlåtande mot andra barn (och vuxna) som väljer citat “dörrvaktssnagg”, då det tydligen är både dåligt för jämställdheten och estetiskt undermåligt på samma gång. Vad hände med att behandla andra som du själv vill bli behandlad? Vad hände med att inte döma någon bara pga oliktänkande?

Second. Varför är utseendet det primära? En flicka ska kunna äga världen i kjol och klackar om hon vill. En tatuerad muskelman kan sova med teddybjörn och dansa balett! Varför ska utseendet forma in vår personlighet i en förväntad mall. Låt alla få blomma som de vill.

För det tredje. Lika för alla ska vara lika för alla. Nu känns det plötsligt som att våra små flickor bannas när de vill ha rosa tyllklänningar och pojkarna uppmuntras till tiaror, pasteller och blommigt. Föräldrar nästan slår sig på bröstet över att dottern minsann har pösiga pojkjeans eller pojken strumpbyxor med glitter på. Trots att vice versa hade varit “förlegat och unket”. Än en gång, låt alla ha på sig vad de vill! Låt alla njuta av svänget i en kjol eller känslan av ett par tighta slitna jeans. Strunt i om barnet i fråga har snopp eller snippa! Dra inte så stora växlar. Gör inte frågan en björntjänst genom att veva saken ett halvt varv för långt! 

Vi formar inte en bättre värld om vi låter ilska och förändringskraft tippa över till trångsynt elakhet. Då är vi lika illa som det vi kämpade emot från första början. Feminism och jämställdhet handlar INTE om att tjejer är bäst (citat från Spotifyraket juni 2016) utan att alla är bäst. Ingen tjej behöver tro att hon måste SE UT som en kille för att kunna ta plats och ingen pojke behöver gå runt i prinsessklänning för att kunna vara mjuk och medkännande. 

När vi vill förändra något, kan vi inte anpassa den utsatte efter rådande tryck – utan ge oss på det som trycker. Mina två söner och min dotter uppfostras inte olika, de får inte olika klädregler, inte skilda samtal.

Pojkarna och flickan får höra att i den här världen finns det både godhet och ondska, hinder och möjligheter, tårar och skratt. De får lära sig att stå upp för de svaga och aldrig döma någon efter storlek, färg eller annan yta. Jag säger inte att de alltid kommer att lyckas. Inte jag heller. Men hittills har det inte funnits någon anledning att prata med dem i enrum. De lånar varandras kläder. Delar varandras sporter. Använder samma språklig ton. De vet att de får springa snabbt, klättra högt, ta plats eller sitta tyst. De får lika många kramar. Samma reprimander. Samma nagelvård och tid hos frisören.

Vi ska inte tro att vi skapar ett jämställt samhälle genom att trycka ner de som en gång stod ovanför. Vårt ansvar är att lyfta alla till samma nivåer. Annars är vi skitdåliga förebilder.

Hur vi än väljer vårt smink eller snagg för dagen.

  

Vad är mod?

Vår bebis, vår lille toddler nyss fyllda ett år, är precis på väg att lära sig gå. Han ställer sig upp på nystadiga ben och vandrar obehindrat längs med möbler och väggar. Men så snart den lilla handen tappar kontakten med det fasta föremålet vid hans sida, stannar han upp i stunden. Då känns rummet plötsligt otryggt stort och sinnet sätter stopp. Han flyttar försiktigt foten framåt, som för att känna om isen håller, men blir rädd, väljer det trygga, och sätter sig på huk igen. Nästa steg är inte långt borta, alldeles snart hittar han sin frihet.

Frihet ja. Att våga. Att fortsätta gå fast vägen känns främmande skrämmande pirrig, eller kanske igenkännande obekväm. Att testa om vingarna håller, för vingar har vi ju allihopa. De finns ju där, att använda, om vi vågar och vill. 

Att slänga sig utför ett stup eller paddla ner för en fors, behöver inte vara modigt om du aldrig varit rädd för höjder eller vatten. Det är inte störst mod för mig. Att vandra genom en djungel behöver inte vara det ultimata testet om snårigheter aldrig hindrat dig förut. 

Däremot. Att se din största rädsla rakt i ögonen. Att säga “det här skrämmer mig, men jag är redo att möta rädslan” och att på förberedda ben klättra upp för de hinder som en gång knäckte din kraft för en stund, det kräver kanske mer sin kraftansamling. 

Min bebis är precis på väg att lära sig gå. Han släpper snart taget om väggen eller bordet som håller honom kvar vid det trygga. Jag tar också ett litet steg bort från det som känns invant, säkert och bekvämt. Jag gör det i sällskap av genomtänkta tankar och några av mitt livs närmsta hjärtan.

En utmaning väntar och jag är stolt över att våga något som jag under många många år av utveckling, fortfarande duckat och gömt mig för.

Med rak rygg och pirr i magen mot ett nytt spännande äventyr.