Jaget och görandet 

Såhär i semestertider, när Sverige går på halvfart och vi vaggas in i en långsam rytm runt vågskvalp och värmeböljor, funderar jag alltid mer än vanligt. Utan att egentligen behöva fundera alls. Just hemkomna från två veckors resa till magiska Maldiverna och vackra Mallorca vinkar jag av min make för 11 dagars jobbresa till Afrika, och landar i huset ensam med tre barn och tid att bara vara dem nära. 

Tankarna kommer självmant, spontant. Behöver inte ansträngas fram eller klamras kvar. De hälsar på av sig själva och stannar så länge de vill. Jag tar lugnt och tacksamt emot deras självklara närhet.

På Facebook publicerar en bekant sin nya mardrömslika verklighet med ord från bebisens cancerbehandling. Nyhetsmedierna rapporterar om föräldrar som dödar sina barn och ungdomar som spränger varandra sönder och samman med motivet att de tror på olika gudar. Var finns gudarna i allt detta?

Min fråga är självklar. För att hitta en mening i allt det här, utanför den egna familjebubblan, går det att skilja på jaget och görandet i yrkesvalen vi gör? Eller rättare sagt, mäktar jag med att separera de två. Kan jag viga mitt liv åt att övertyga mina medmänniskor att välja ett varumärke före ett annat, när det inte är mina egna preferenser som styr rekommendationen? Kan jag motivera min plats i tillvaron genom att göra reklam för något annat än valen jag själv gör?

För det är klart att vi kan vara både ytliga och djupa. Världen kan vara både fin och ful. Lyxkonsumtion och välgörenhet behöver inte vara ömsesidigt uteslutande, jag tror att det finns plats för mycket och mer – men obalans utgör alltid en risk för ett kantrande haveri. Och balansen har ju alltid sitt centrum djupt här inuti. Jag kan hitta något vackert i en underbar doft i fin flaska, för att den skapar en känsla, gör en abstrakt situation fysisk och fast. Jag berättar gärna vad jag tycker och varför. Även om det är ytligt eller kortsiktigt uppkommet. Men att forma ett budskap jag blivit ombedd och betald att föra fram, söndrar det mig i allt väsentligt? J a g tycker ju inte som mina texter och bilder illustrerar, de skapas för att passa den målgrupp någon bestämt sig för att mappa in. Grupper av någorlundalikasinnade, retoriskt avgränsade, som en massa snarare än flera unika personligheter.

Min fråga står kvar. Är jag kapabel att skilja på min egen person och det jag yrkesmässigt åtagit mig att utföra, eller behöver jag en närmare koppling mellan mig själv och mina budskap för att känna mig hel på sikt? 

Sommaren fortsätter sin lugna framfart och jag behöver inte stressa fram några svar. Ingenting är bråttom just här och nu. 

  

Ordlöst, inte tyst 

Här på den lilla sandön i den stora oceanen skulle man kunna tro att tystnaden är det enda som hörs. Så är det inte. Ljuden är ständigt närvarande, påtagliga, genomträngande. Det är vinden som blåser. Palmer vars blad slår mot varandra och sina stammar. Vågor som vänder sig över rev och ständer. Bruset ramar in dagarna och nätterna. Om man blundar låter alla timmar likadana. 

I mitt huvud är det alldeles tyst och stilla.

Vi sitter bredvid varandra, tillbakalutade med utsikt över det oändliga blåa vattnet. Läser varsin bok, citerar någon rad ibland. Fyller på varandras glas, frågar när gymmet öppnar och frukosten stänger. De djupare samtalen kommer spontant och sporadiskt, avhandlas med hundraprocentigt engagemang utan omskrivningar. För oss närmare. Gör oss lättare. Den ordlösa upplevelsen, samtidigt, är behaglig men inte tyngdlös. Den betyder något. Jag känner honom och han mig. Ibland är det som inte sägs de största sanningarna av dem alla.

Vid världens ände, tillsammans, igen.

   
   

Om sanningen ska fram

Nu åker vi. Två vuxna sju dagar tretton tusen miljoner mil bort. Två vuxna utan de tre barnen som aldrig känns som en börda. Men. Det är viktigt att vara bara paret ibland sägs det.

Jag tycker ändå att det känns väldigt mycket oviktigt just nu, måste jag säga. Jag tycker att det känns mycket mycket viktigare att vara en lagomt tjatig mamma, ställa fram samma sommarfrukost på matbordet, gå samma runda som vanligt för att få ettåringen att somna i vagnen. Mitt viktigaste är nog aldrig att komma bort. 

Jag tycker plötsligt att det aldrig har varit så oväsentligt att bara vara jag.

Tillsammans med honom jag åker med.

Vi har tjafsat och gnabbats, gråtit och kramats, pratat och varit tysta så många gånger under det här förväntat pressande första bebisåret att en öde ö känns som det sista stället jag vill vara nu. Jag vill vara någonstans där vägen hem till det trygga bara är en taxiapp bort, med en barnvakt som kan skickas hem i förtid och en gosig bebiskind att vila mina läppar mot. Jag vill inte vara vid världens ände utan dem som är min hela värld.

Jag vill inte resa bort utan att ha hittat hem i det som fortfarande är nytt med att vara fem.

Min resa är oftast inuti och inte utanpå. Väskorna är fullpackade för strand och bad, de ligger bastant i taxins bagageutrymme men det tyngsta lasset drar min mamma som vaktar hus och barn och roddar med det schema vi tar en veckolång paus ifrån. Vi närmar oss Arlanda men mina tankar står fast hemma i Enskede. 

Oroa dig inte. Jag känner mig. Snart lättar dimmorna och pirret tar vid. Snart byts tuffa funderingar mot ork och lättja. Jag är inte den som slösar ett redan taget beslut på grubbel och tyngd, när världens alla tyngder drar ner så många människor av riktigt reella skäl. Jag vet hur jag fungerar.

Och jag fungerar bäst utan skal. Faktiskt nästan bara så. Inga fasader, inget sken av något som inte är. Just nu finns det ingen hård hud på min näsa, inga kavata steg mot ett underbart äventyr. För första gången på 11 år ska jag och den människa jag älskar spendera en hel vecka utan de barn vi satt till världen. Här i taxin till flyget känns det som att jag lämnat båda mina armar och lungorna jag andas med på trappen till vårt lilla hus. Eller om det är den här bilen som saknar syre helt och hållet. 

Svårt att få luft är det hur som helst.

Svårt att vara vuxen när man famlar efter någon stark och trygg att hålla i handen. Någon som säger att det här blir jättebra.

En vecka är värdefull för både dem därhemma och oss som åker. Band knyts och minnen skapas. 

Så fort klumpen i halsen försvinner kommer jag ju att känna så. Jag vet det. Jag vet också att eftersom det känns så satans tungt att lämna barnen en stund är det kanske precis vad som faktiskt behövs just nu. Stå av egen kraft, rak i ryggen, modig och stadig i tvåsamhet. 

Om sanningen ska fram är det sällan det allra enklaste som är det bästa i längden.

  

SEMESTER???!!!

Jo, det ropas ju en del i sociala medier just nu. Galna semestervrål förgyller våra flöden. Det är härligt med peppen, absolut.

Men. Jag kommer inte att skrika “SEMESTER” i stora versaler för att jag gillar mitt jobb lika mycket, på ett lite annorlunda vis. Jag arbetar inte 48 veckor om året för att kunna njuta i 4, utan har valt en väg som ger mig möjlighet att känns pirret hela året om.

Eller inte alla dagar såklart, jag är ju en människoperson. Ingen stålrobot. Men topparna och dalarna har inget (eller väldigt lite) med ledighet att göra.

Nu väntar i alla fall några veckor out of office och det ska bli skönt och härligt på alla sätt och vis.

SEMESTER!!! eller ej 🙂

  

En lyckopaus

Så kommer det sig så att de sista skälvande jobbdagarna som leder upp mot semester blir en kavalkad av känslor. Rihannas inledning och samtalen med lillebror. En make som tar de två stora barnen till Skara Sommarland med några kompisar, men lämnar kvar optimism och bekräftelse som blivit hans signum i mitt liv. En trädgård som jag fixar med litegrann i varje ledig stund, och känner hur surret i skallen tystnar lite mer för varje gång. Resor att se fram emot. Höstinspiration som redan är här.

Jag läser en bok på eftermiddagen, lyssnar på en podd. Har en bebis på min arm. Jag ska äta en ensam middag när barnet somnat för kvällen, se på en semifinal i fotboll. När människorna omkring mig mår bra, är det lycka och lugn att bara vara i tystnaden och tankarna på tacksamheten jag bär. Trots att dagarna är stressiga ibland. 

Livet alltså, rosor och Rihanna och allt däremellan.

  

Allt vi kunde

Lilian, min enda dotter. Jag skriver det här när du är endast sju år gammal. Du springer den här sommaren runt i små korta shorts och skjortor som knyts över naveln. Du har ännu ingen (eller väldigt liten) aning om hur din kropp kommer att bedömas och omtalas, påpekas och påtalas. Du är ännu förskonad från besluten om att våga visa eller behöva täcka över. Du är du och din kropp är din kropp. Fortfarande. 

Jag vill att det alltid ska vara så. Jag önskar så innerligt. Men. Det kommer inte att hända.

Tiderna kommer inte att förändras så mycket så snabbt, att din frihet blir total. Många kommer att försöka stjäla rätten till det du äger, antingen i ord eller handling.

De vidriga övergreppen vi läser om i media v a r j e dag nu, kommer inte att ha hunnit upphöra. Det är så det är. Tyvärr, min kära skatt.

Jag ska göra allt jag kan för att bygga dig, för att jag inte alltid kommer att kunna vara där och skydda dig. Jag ska göra allt jag kan för att bygga dina bröder, så att de förstår att kvinnor och kroppar inte är något man har eller tar. Kärlek och respekt låter så enkelt i ord, men saknas så totalt och så ofta i samhället idag. Vi måste kämpa för att föra dem åter. Motsatsen får aldrig vinna.

Under tiden, min dotter, ska jag göra allt jag kan. Sitter på bänken när du tränar din karate, övar med dig på att göra rösten hörd. Du ska aldrig behöva känna dig tyst eller liten, nej din rätt är att skrika och ta stor plats. Jag ska berätta för dig att du kan hålla någon i handen när ni frigör er, går på festival och provar den där ölen. Vara två där ni går. Aldrig ensam. Jag ska jobba hårt så att du kan ta taxi hem till dörren, eftersom jag ännu inget körkort har. Jag ska inte göra dig feg utan modig. 

De fega är de som rör och förstör. Jag hoppas i allt jag är och består av, att ingen kommer att förstöra dig. Att ingen rör dig på ett sätt som skadar. Att ingen ska försöka ta det du inte vill ge. Jag knyter mina nävar och önskar så hårt att det gör ont.

Jag vet att vi är många som kämpar. Mammor och döttrar, fäder och söner, gamla och unga som vill leva i en vacker värld. Kärlek och respekt. Inte motsatsen.

Vi är många men alla hjälper inte till. Vi måste hjälpa oss själva. När Bråvalla säger att “festivalbesökarna har ansvar” och när Polisen delar ut armband med orden #tafsainte samtidigt som de säger nej till privata initiativ och trygghetsteam i området, för att inte “få dålig publicitet”, då vill jag nästan ge upp. Falla för den snabba tanken att det här är på väg åt helvete.

Men det gör jag inte. Inte för din skull, min flicka på sju år. Inte för min egen heller. Du ska veta att jag alltid gjort allt jag kan. Känna att jag förstått och stått kvar, även när tillvaron vacklar. Jag kommer inte alltid att kunna skydda dig. Jag kommer alltid att göra vad jag kan. 

Undrar om armbandsteamet hos Polisen lägger sig ikväll, med känslan av att vi gjorde allt vi kunde. Jag bara fucking undrar över det.

  

Semesterns bästa

Jag är inte riktigt där ännu, men bara ett par jobbdagar kvar. Sedan ledigt på riktigt.

Fem fantastiska saker som jag längtar extra mycket efter i semestertider.

1. Läsa. Finns inget – INGET – som är så förknippat med avkoppling som läsning för mig. Gärna pockets. Helst romaner. Inte så mycket djup, grubbel eller kunskap. Bara som en plockgodispåse av lättsmält nöje. Att ligga, aldrig sitta (!), en sen sommarkväll och vända blad efter blad efter blad i en skriven historia är yttersta lyx för mig. 

2. Träna. Till skillnad från punkt 1 är ju träningen något som finns högprioriterat och närvarande under årets alla 12 månader för mig, därför blev det bara en andraplats. Men längre pass, mindre stress, nya platser gör träningen till ett äkta semesternöje. Vill aldrig vara utan.

3. Städa. Ja. Sån är jag. Städa och sortera gammalt stök är den ultimata semesterinledningen i mitt hus. Med ordning kommer lugnet.

4. Påta. I trädgården. Jag vet inte riktigt vad jag gör eller vad olika saker heter. Men att rycka upp sånt som ser ut att vara ogräs och putsa sånt som ser ut att behöva omsorg, åh vilken sommarlycka.

5. Bila. Bila, tänker du? Inte resa långt? Med tåg eller flyg. Självklart finns sådana resor också i planerna, tacksamt nog, men just att bara för några timmar eller ett par dygn slänga in några snabbt packade väskor i bagageutrymmet och boka hotell redan rullande på vägarna, hur mycket frihet är inte det? Tre barn och en make behöver inte vara likställt med icke-spontant. (Även om man själv saknar körkort.)

Det stora bor i det lilla, sommarkänslan kommer inifrån. Inget Instagramfilter i världen kan redigera fram det du glömt att ställa skärpan på inuti. Glöm aldrig det när bilder på azurblått vatten och tiotusenkronorsklänningar Swishar förbi i ditt sociala flöde. Lycka syns sällan i ett Smartphoneformat.