Allt vi kunde

Lilian, min enda dotter. Jag skriver det här när du är endast sju år gammal. Du springer den här sommaren runt i små korta shorts och skjortor som knyts över naveln. Du har ännu ingen (eller väldigt liten) aning om hur din kropp kommer att bedömas och omtalas, påpekas och påtalas. Du är ännu förskonad från besluten om att våga visa eller behöva täcka över. Du är du och din kropp är din kropp. Fortfarande. 

Jag vill att det alltid ska vara så. Jag önskar så innerligt. Men. Det kommer inte att hända.

Tiderna kommer inte att förändras så mycket så snabbt, att din frihet blir total. Många kommer att försöka stjäla rätten till det du äger, antingen i ord eller handling.

De vidriga övergreppen vi läser om i media v a r j e dag nu, kommer inte att ha hunnit upphöra. Det är så det är. Tyvärr, min kära skatt.

Jag ska göra allt jag kan för att bygga dig, för att jag inte alltid kommer att kunna vara där och skydda dig. Jag ska göra allt jag kan för att bygga dina bröder, så att de förstår att kvinnor och kroppar inte är något man har eller tar. Kärlek och respekt låter så enkelt i ord, men saknas så totalt och så ofta i samhället idag. Vi måste kämpa för att föra dem åter. Motsatsen får aldrig vinna.

Under tiden, min dotter, ska jag göra allt jag kan. Sitter på bänken när du tränar din karate, övar med dig på att göra rösten hörd. Du ska aldrig behöva känna dig tyst eller liten, nej din rätt är att skrika och ta stor plats. Jag ska berätta för dig att du kan hålla någon i handen när ni frigör er, går på festival och provar den där ölen. Vara två där ni går. Aldrig ensam. Jag ska jobba hårt så att du kan ta taxi hem till dörren, eftersom jag ännu inget körkort har. Jag ska inte göra dig feg utan modig. 

De fega är de som rör och förstör. Jag hoppas i allt jag är och består av, att ingen kommer att förstöra dig. Att ingen rör dig på ett sätt som skadar. Att ingen ska försöka ta det du inte vill ge. Jag knyter mina nävar och önskar så hårt att det gör ont.

Jag vet att vi är många som kämpar. Mammor och döttrar, fäder och söner, gamla och unga som vill leva i en vacker värld. Kärlek och respekt. Inte motsatsen.

Vi är många men alla hjälper inte till. Vi måste hjälpa oss själva. När Bråvalla säger att “festivalbesökarna har ansvar” och när Polisen delar ut armband med orden #tafsainte samtidigt som de säger nej till privata initiativ och trygghetsteam i området, för att inte “få dålig publicitet”, då vill jag nästan ge upp. Falla för den snabba tanken att det här är på väg åt helvete.

Men det gör jag inte. Inte för din skull, min flicka på sju år. Inte för min egen heller. Du ska veta att jag alltid gjort allt jag kan. Känna att jag förstått och stått kvar, även när tillvaron vacklar. Jag kommer inte alltid att kunna skydda dig. Jag kommer alltid att göra vad jag kan. 

Undrar om armbandsteamet hos Polisen lägger sig ikväll, med känslan av att vi gjorde allt vi kunde. Jag bara fucking undrar över det.

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s