Om sanningen ska fram

Nu åker vi. Två vuxna sju dagar tretton tusen miljoner mil bort. Två vuxna utan de tre barnen som aldrig känns som en börda. Men. Det är viktigt att vara bara paret ibland sägs det.

Jag tycker ändå att det känns väldigt mycket oviktigt just nu, måste jag säga. Jag tycker att det känns mycket mycket viktigare att vara en lagomt tjatig mamma, ställa fram samma sommarfrukost på matbordet, gå samma runda som vanligt för att få ettåringen att somna i vagnen. Mitt viktigaste är nog aldrig att komma bort. 

Jag tycker plötsligt att det aldrig har varit så oväsentligt att bara vara jag.

Tillsammans med honom jag åker med.

Vi har tjafsat och gnabbats, gråtit och kramats, pratat och varit tysta så många gånger under det här förväntat pressande första bebisåret att en öde ö känns som det sista stället jag vill vara nu. Jag vill vara någonstans där vägen hem till det trygga bara är en taxiapp bort, med en barnvakt som kan skickas hem i förtid och en gosig bebiskind att vila mina läppar mot. Jag vill inte vara vid världens ände utan dem som är min hela värld.

Jag vill inte resa bort utan att ha hittat hem i det som fortfarande är nytt med att vara fem.

Min resa är oftast inuti och inte utanpå. Väskorna är fullpackade för strand och bad, de ligger bastant i taxins bagageutrymme men det tyngsta lasset drar min mamma som vaktar hus och barn och roddar med det schema vi tar en veckolång paus ifrån. Vi närmar oss Arlanda men mina tankar står fast hemma i Enskede. 

Oroa dig inte. Jag känner mig. Snart lättar dimmorna och pirret tar vid. Snart byts tuffa funderingar mot ork och lättja. Jag är inte den som slösar ett redan taget beslut på grubbel och tyngd, när världens alla tyngder drar ner så många människor av riktigt reella skäl. Jag vet hur jag fungerar.

Och jag fungerar bäst utan skal. Faktiskt nästan bara så. Inga fasader, inget sken av något som inte är. Just nu finns det ingen hård hud på min näsa, inga kavata steg mot ett underbart äventyr. För första gången på 11 år ska jag och den människa jag älskar spendera en hel vecka utan de barn vi satt till världen. Här i taxin till flyget känns det som att jag lämnat båda mina armar och lungorna jag andas med på trappen till vårt lilla hus. Eller om det är den här bilen som saknar syre helt och hållet. 

Svårt att få luft är det hur som helst.

Svårt att vara vuxen när man famlar efter någon stark och trygg att hålla i handen. Någon som säger att det här blir jättebra.

En vecka är värdefull för både dem därhemma och oss som åker. Band knyts och minnen skapas. 

Så fort klumpen i halsen försvinner kommer jag ju att känna så. Jag vet det. Jag vet också att eftersom det känns så satans tungt att lämna barnen en stund är det kanske precis vad som faktiskt behövs just nu. Stå av egen kraft, rak i ryggen, modig och stadig i tvåsamhet. 

Om sanningen ska fram är det sällan det allra enklaste som är det bästa i längden.

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s