Ett viktigt möte 

Mellan träden skymtar gården där jag vet att du leker. Solen strålar genom lövverket och målar bilden i toner av guld. Jag hör era skrik och tjut i aktiviteterna långt innan jag kan se vem som är vem. Innan du får syn på mig.

Du var nyss väldigt upptagen i dina ettåringsbestyr. Försökte av all din kraft komma upp i rutschkanan den väg som egentligen är slutet. De större barnen väntade snällt i kö. Du tycktes ha fastnat med den bara magen mot aluminiummaterialet, benen stod rakt ut bakåt och tröjan hade korvat upp sig under armarna. Du skrattade.

Nu ser du mig och rynkar frågande på ögonbrynen. Sprattlar friskt, allt du kan. Fångar fotfästet i sanden till slut, ställer dig rakt upp på något ovana ben. Släpper kanterna och tar sikte över gräset. Allvarlig och bestämd men ivrigt vinkande med din högra hand, nej hela armen förresten. Din fasta blick viker inte från mig en sekund. Du följer mig längs staketet på insidan, för att komma närmare trots att grinden är många meter bort. Det ser ut som att du springer trots att du ännu inte kan. Jag tänker att du tycker att vi hör ihop. Jag tycker samma. 

Jag lirkar vant, numera, upp lås ett, två och tre i den supersäkra anordningen till gården. Hinner stänga och sätta mig på huk innan du är framme hos mig. Resolut går du fram och parkerar ditt ansikte mot min hals, dina armar runt min nacke, din doft av mat och jord och förkylning och förskola i min atmosfär.

Vi stannar en stund. När du känner dig klar med hälsningen böjer du dig ner och rafsar åt dig en pinne som du stolt ger till mig, följt av ett ruttet litet löv. Ditt snor är på både din kind och min. Känner knappt för att torka bort’et. 

Nu går vi hem, säger jag och tar din hand. Du sträcker upp armen så långt du kan för att nå, och vinglar vidare längs min sida. Dina små små pyttefingrar värmer hela mig.

Jag är så obeskrivligt glad att vi gjorde dig.

Världens värsta uppfinning

Nej, nej, nej, nej, nej.

Det går bara inte.

Nu har jag gjort åtskilliga försök att testa ljudböckernas utlovade storhet.

“Lyssna medan du går, diskar eller vilar ögonen”. 

Förlåt min svenska, men… vilken idioti! 

Inget papper som prasslar när man vänder sida, ingen möjlighet att fantisera kring tonlägen och karaktärer. Inga mentala tempoväxlingar eller tolkningsfrihet avseende röster och personlighetsdrag. 

Istället en berättarröst som antingen låter som en bebis eller robot, uppläsning av repliker som tar bort alla spår av viktiga nyanser. Mina öron gråter. Min kärlek till böcker plågas som en katt i mars. 

Jag står inte ut. Vill omedelbart avinstallera allt som börjar på Story och slutar på tel i min telefon. 

Om du har ett val; våga vägra ljudboken. Den kommer förmodligen att ta dö’ på oss allihopa. Av ren irritation.

Bara några ord 

När jag läser orden i Blondinbellas blogg:


Är jag så glad över att kunna hålla med om att det är viktigt med känslan av frihet i en lång relation, att öppna möjligheter istället för att bygga vallgravar.

Samtidigt så lättad över att inte dela uppfattningen om att man längtar bäst när tystnaden är total. När jag nyss hade träffat min make, alldeles i början av 2000-talet, blev jag så glad för varje mail och sms. Den känslan har aldrig svalnat. Lika lite som att det skulle kännas besvärligt att höra av mig till honom.

Han är min kärlek, i honom är jag kär, och när vi är ifrån varandra känns det extra härligt med de där digitala orden på skärmen.

Jag älskar dig. 

Inte lika mycket som jag älskar dig.

Några sekunder att skriva. Ett helt liv att drömma om. Aldrig bara ord för mig.

Den stora skillnaden 

I mitt poddlyssnande har jag den senaste veckan fått ta del av flertalet kvinnliga samtal som rör män och kvinnors olika vägval efter 40.

Medan kvinnorna mjuknar och fokuserar än mer på det som verkligen är viktigt och ger något tillbaka inom arbete, vänskap och familj – beskrivs männen som mer benägna att bara köra på och snarare sortera bort detaljer än att aktivt välja att lägga fokus på dem.

Eftersom detta är generaliseringar tänker jag inte snurra in mina tankar i si eller så.

Den enda jag kommer fram till efter den tredje podden på samma tema, är följande helt personliga reflektion. 

Att vara älskad för den man är, är varje människas självklara rättighet.

Att kräva kärlek av någon speciell, är en omöjlighet.

Jag tror att många relationer/äktenskap som havererar gör det på grund av att människan slutar att aktivt välja, slutar att fokusera inåt. Det blir mer av attityden “såhär är jag, ta mig som jag är” samtidigt som man kanske sitter på toaletten med öppen dörr, använder varandra som klagomurar och slutar anstränga sig för att bjuda på något snällt. 

Medan vi i andra sociala sammanhang hälsar med ett leende, eller ber om ursäkt om vi råkar dricka ur någon annans vinglas, kan vi i det trygga hemmet börja dagen med ett “här var det högljutt minsann” eller “jag tar väl vad jag vill i kylen”… Vilket självklart är den rätta sanningen, men frågan är hur den känns i längden. Den där sanningen.

Personligen har jag haft tur. Jag är gift med en man som vill visa sina bästa sidor, trots att så lång tid gått, samtidigt som han lockar fram mina. Vi stänger dörrarna till det som är privat på ett önskvärt privat sätt, och låter jaget få fortsätta finnas i det som är ett starkt vi. 

Men jag märker också att jag är på min vakt. Gällande oss båda. Vill inte råka hamna i att ta varandra för givet, och är redo att gå i försvar för det som betyder allra mest. Lyckan att få vara älskad av den man älskar högst av allt, och den stora skillnaden det faktiskt gör att visa att man vill. 

Att aldrig någonsin kräva mer av min nästa än jag orkar ge av mig själv. Det är vad jag kräver av mig i livet kring 40. 

Även om det känns lite rörigt ibland.

Bara barnen 

Lyssna på poddar på kvällen, gärna i samma lurar. Läsa böcker. Se film. På bio, på tv, på dator, på padda. Serier. 

Skratta. 

Träna. Titta på sport. Prata om sport. Prata om kändisar. Prata om nyheter. Prata om intedning. Läsa bilagor. Skriva dokument. Skriva inköpslistor, om så än bara i skallen.

Fredagsmysa. 

Prata om projekt. Prata om framtiden. Prata om oss. Äta. Äta ute. Hemma. Äta hämtmat. Åka bil. Långt och kort. Lyssna på musik i bilen.

Lyssna på musik överallt. Gå på konserter. Dansa. Träffa vänner och dansa. Träffa vänner och prata. Träffa olika vänner. Överallt. Fixa fester och bjuda in vänner. 

Pussas. 

Resa. Prata om resor. Planera för resor. Njuta av resor. Njuta av nuet. Här. Njuta av naturen, och trädgården. 

Prova något nytt. 

Familjen. Uppskatta den. Gnälla minimalt. Glädjas åt att vara rik, på liv. Glädjas åt varandra. Träffa släkten. Träffa varandra. 

Jobba. Utmana. Prova vingarna. Hitta små äventyr. Skapa äventyr. Dricka vin. Dricka Oboy. Drömma stort. Älska innerligt. 

Leva livet, inte bida tiden. 

Så nej. När de säger att efter snart 16 år och tre barn och en villa och en Volvo och en utmanande logistik så har man ofta bara barnen och den enorma kärleken till dem, gemensamt. 

Jag håller inte med om det.

För att det också finns så mycket annat, hela underbara tiden.

Små stora frågor 

Jag har hamnat i en Instagramdialog med en åsiktsstark medieprofil som tog sig friheten att kopiera andra kvinnors inlägg och posta dem i sitt eget flöde med sylvass bildtext. Ämnet var träningsbilder/kroppar och före-efter, med invändningen att det är FEL att lägga upp sådana bilder för att de bidrar till kroppshat, fettförakt och missnöje hos alla ANDRA. Ett argument var även att kvinnor som delar med sig av sådant skräp, bara är lurade av samhällets krav och spär på fabricerade ideal som får oss allihopa att må dåligt. Jag började tänka på detta i lördags, och har trasslat in mig i irritationen rejält nu. Undrar om jag kortfattat kan förklara hur jag tänker, för att sätta saken i annan dager? 

1. Är det inte så typiskt oss kvinnor att lägga ansvarsbördan för hela gruppens mående på någon ANNAN? Vi pratar förebilder och felfrihet, på ett sätt som männen aldrig gör. Vi förväntas ta så stort ansvar att bördan borde bli övermäktig innan vi ens hunnit säga “individuella val”, dessutom tenderar vi att titta på varandra och säga “HON måste ju definitivt vara lurad/naiv/trög/förblindad av samhället”, innan vi satt oss in i personens liv, drömmar och drivkrafter. Varför är det så? Varför försöker vi inte bygga individens styrka ännu mer, så att vi alla blir bättre på att gå just vår egen väg och supportar varandra i det – trots olikheter? Det är klart att det finns ett s a m h ä l l e som fabricerar ideal, men det består av individer som kan lära sig att (om inte ignorera dem, så) hantera dem och bygga fundament som ger dem mindre makt över oss. Och vi kan inte bekämpa en sorts kritik genom att ösa på med en annan, nej vi behöver värme och snällhet i överflöd! 

2. Den här mediekvinnan plockar givna poäng på att likställa träningsbilderna med en utseendehets, medan hon med korta mellanrum inte tvekar att publicera smink- och frisyrbilder där hon gjort nya klipp, fått bli snyggsminkad och är stolt över sin framtoning. Eller till och med svettiga gymselfies med kommentaren att det GÅR att träna utan att hetsa, men det är ju faktiskt bara två sidor av samma mynt.

Hon applåderar också när “överviktiga kvinnor” (inte mitt ordval) dansar i bara trosorna framför både stillbilds- och videokameror – stolta över sina kroppar och dess form. Men klagar på 36:or som gör detsamma, för att de “är dåliga förebilder”. Så snett egentligen.  Jag vill att ALLA kvinnor ska känna samma stolthet och våga visa sig på en badstrand, en bild eller i ett sovrum. Då blir vi fria och starka, lätta i sinnet och kan leva livet fullt ut. Då blir kroppen bara en kropp. Men! För att känna sig bekväm i sin egen kropp måste man hitta sitt sätt. Det är inte lätt! Att ha en viss storlek är INTE samma sak som att automatiskt vara nöjd. Och ofta leder en skavank (som man lär sig att gilla) vidare till nästa. Ä v e n om man har samma mått som de som samhället definierat som “normen”. Det är sååå svårt att hitta harmonin. För mig stavas den träning. Träningsglädje. Styrkebyggande. Kraftsamling. Energiboostar. När jag tränar blir kroppen ett redskap. I perioder utan träning tenderar kroppen att bli ett föremål, en form som kommenteras, funderas på och jämförs. Det är ett STORT steg att våga visa sig i en bikini eller på en bild. För varje kvinna som hittar sitt sätt, borde vi applådera varandra. Oavsett form. Peppa varandra. Lära av varandras sätt. En del pratar om att “lära sig att älska dig som du är”, medan andra behöver mål och ständig utveckling för att hitta sin balans. Varför är det så fel att jobba med våra muskler, när andra hyllas för sina terapitimmar och mod att ta tag i det som stör. Jag tycker att det är lika modigt att VÅGA säga att fan, nu vill jag ha bort min fluffiga mage om det är en reell prio hos kvinnan i fråga, och så länge hon fokuserar på just sig själv. Lika härligt som det är att vara nöjd med den, om så är fallet. Vi är individer allihopa, vi har makten över våra liv och vi behöver inte stå stilla om vi inte vill det. Livet är för kort för att grubblas och deppas bort, vi behöver gilla varandra och oss själva i våra olikheter!

3. Jag vill lära min dotter (och mina söner) att det hon ser i media och sociala flöden stavas filter och fotoshop, vinklar och retuscheringar, polerande och fixande. Inte ens kvinnorna på omslagen ser ut som kvinnorna på omslagen. Jag vill lära min dotter att det hon ser när hon byter om på gymmet eller på löparbanorna i OS är kvinnor som lägger timmar och timmar och ännu fler timmar på att prioritera och nå sina mål. Det krävs så oerhört mycket tid och slit att mejsla fram en atlet. Vissa vill gå den vägen, för andra är det helt ointressant. Inget är rätt eller fel så länge det inte blir ohälsosamt. Jag vill lära min dotter att kritiskt tänka, så att hon bär ett försvar mot den perfektion vi exponeras inför. För den är inte äkta. Att vara äkta är att vara trygg, fri och gå sin egen väg. Det vill jag att hon ska göra. Att vi alla ska kunna göra. Det må vara en vision. Men utan vision inga mål. Och målet måste få vara lycka. Att få ynnesten att känna lycka. Ge varandra redskapen, snarare än att stjäla dem från alla som inte tänker precis som oss själva. Dela med oss av solidaritet och pepp så att alla får känna att de duger precis som de är, eller har rätt att jobba mot ett hälsosamt mål om det är vad som önskas. 

4. Livet är i mångt och mycket ett lotteri, och ett orättvist sådant. Den här medieprofilen har fötts i en hudfärg som är priviligerad i ett samhälle som är priviligerat. Hon har jobbat och slitit för sin röst i etern, sitt fria yrke, sitt boende och sin återkommande närvaro i världens mest hypade New York. (Ett upparbetat “ideal” kring “det lyckade livet” om något.) På samma sätt har kvinnorna hon i helgen hängde ut, fötts i kroppar som av ren tur utgör “normen”, de har slitit med sin löpning och sina vikter för att komma dit de är. Good for them. Åh vad härligt med alla som hittar sitt sätt, sitt uttryck och sin stolthet. Klart att det pågår ett “likesfiske”, människan är en komplex varelse och vi söker bekräftelse. Vi måste också bli bättre på att ge bekräftelse, åt alla håll. Vad härligt med människor som vågar ge uttryck för dem de är, som vill kämpa. Men lika härligt med alla som väljer att inte sträva så jäkla mycket, utan mer bara vara. Om de är nöjda med det. Om vi är nöjda så har vi lyckats. Det är att vara “framgångsrik” i mina ögon. Skit samma vad grannen kör för bil, om du är nöjd med din egen. Så nöjd att du orkar vara snäll. Särskilt mot människor som gör annorlunda än du.

5. Det som stör mig mest av allt i det här, är att den här kvinnan proklamerar att alla duger som de är… Samtidigt som hon ofta debatterar och raljerar kring “perfekta mammor”, perfekta kroppar och så vidare. Hon slår ner på dem hon anser bidrar till ett samhälle som sätter press på kvinnor och de som sticker ut. Det hon glömmer är att ingen är perfekt. Det finns inget vi och dem. Alla brottas vi med våra demoner och önskan att få vara fria, trygga och lyckliga i oss själva. Styrkor och svagheter mixas olika på individnivå, inte i grupp. Vi kommer inte att göra ett skit i positiv riktning förrän vi verkligen visar att alla duger som de är, stöttar varandra och försöker förstå varandra. Ingen är felfri, och du behöver inte söka upp dem som drar ner din energi och går sin väg om det enda du har att komma med är MER kritik. Var snälla mot varandra, sluta klaga, hjälp varandra att förstå att det som är viktigt för en är totalt oviktigt för en annan och vi bär verktygen inom oss att hantera allt det här men kan behövs hjälpas åt på vägen.

Låt oss bekämpa kroppshat, anorexi och självförakt med alla medel möjliga. Inte genom att hänga ut dem som prioriterar lite annorlunda än oss själva.

Ingen ångest 

Nej, hur mycket jag än känner efter, hittar jag ingen ångestcell i min kropp över förskolestarten. 10 år efter att första barnet sattes på förskolan är det nu dags för nummer tre. Känslorna är starka.

Jag är glad att han får leka, glad att han får gräva i sanden. Glad att han får rita med regnblöta penslar på ett stort grått plank, glad att vattenpölarna blir till äventyr. Glad att dagarna kretsar kring dockor, sånger, bilar och vila – inte snabba lekparksbesök mellan möten och måsten. Glad att pedagogerna kramar och skrattar och stoppar om.

Glad över att få längta efter varandra. 

Glad att kunna vara 100% där jag verkligen är.

Så sjukt glad och tacksam över det liv jag får vara en del av.

Älskade lillsladdis, jag är så glad att du kom till oss.