(Besv)ärligt

Vi har sagt att han är ett exceptionellt krävande barn med sin rörlighet, sina skrik och sitt missnöje. Vi har undrat hur jobbigt det skulle vara att spendera många hela dagar med honom, när vi föredömligt delat våra föräldraledighetsdagar på mitten och fått bonus av Försäkringskassan för vår duktighet. Höll ihop drömmen om ett tredje barn utan att behöva lägga företagen på is och vi slet som djur för att fixa upplägget. 13 månader har gått och we made it, vi gjorde’t, fy fan vad vi är bra. 

Urk. Sakta ser jag en helt annan sanning.

Den om en unik personlighet som inte alls bara vill hänga med, utan sitta i centrum av allt. Upptäcka världen i sin egen takt, gå långt ifrån och komma tillbaka nära med uppsträckta händer och förnöjd min. Som vill berätta om alla hästar och tåg och katter han ser för alla som har tid att lyssna på hans fortfarande mest ordlösa iakttagelser. Hur han charmar och dansar och tar nya kliv (i nya skor) alldeles glad och nöjd så länge en trygg vuxen person går en liten bit bakom.

Två veckor kvar till förskolestarten, jag trodde att jag skulle längta till den. Fem dagar kvar tills maken kommer hem, jag trodde att jag skulle vara förbi av trötthet efter tiden ensam med alla barnen. Jag hade fel. Nu känner jag mig mest bara trött på mig själv och den jag tydligen blivit i glömskan av vad som är viktigt för mig.

Jag är näst intill outtröttlig när hjärtat är med. Men bara när hjärtat är med. Jag kan inte skilja på utanför och inuti – allt hänger ihop, smälter samman, går inte att ha det på annat sätt. 

Ett år utan filmer, utan böcker, utan småprat, utan fika, utan luckor, utan spontanitet… Det var vi inställda på, vi planerade för uppoffringen. Vi skulle jobba hårt för vår dröm. Ett år med ett ganska tungt täcke över själen och en något syrefattig tvåsamhet där det viktigaste fått plats och allt annat effektivt rensats bort i snabba avstämningar bakom laptopars skärmar eller via korta sms mellan möten. Det har inte varit så slitsamt genom alla dagar som gått, desto mer nu i backspegeln när en annan verklighet gör sig påmind. En färg kan se helt annorlunda ut så fort den placeras bredvid en annan. 

Det finns en fin palett. Den med lätthet, skratt och närvaro. Den med ork att göra sånt som bara är. Den med kraft att vilja delta. Inspiration att vilja förändra. Den där varken stök, ljud eller närhet stör. Den finns alldeles här, jag lever ju mitt i den varje dag. 

Han är inget jobbigt barn. Vi tog ett jobbigt beslut. Nu på sista sträckan, alldeles i slutet av målrakan, undrar jag totalt öppet och ärligt om det var värt det. 

Vi klarade det så galant, allting höll ihop, men han är inget jobbigt barn och varje gång jag sagt så har jag haft fel. 

Det var vi som gjorde det så jobbigt, alltihopa. 

  

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s