Oklädsamt och nytt 

Springer till nya förskolan där minste sonen nu skolas in. Närmare hemmet och bättre lokaler, men så olik vår trygga Glänta. Tänker att vi har koll och vet vad som gäller efter alla år, nu med tre barn. Tänker att man måste vara kräsen när det rör det finaste man har.

Möts av personal som ler ömt, men tittar något ifrågasättande på mina läderkängor och gråa ullrock i ösregnet. Något säger mig också att utelek i storm borde ha diskvalificerat mitt barn (eller mig) från de Adidassneakers och mjuka brallor han för tillfället bär. Men mössa har han i alla fall! Ha! Lite tjock kanske. Från kallaste januari, det var den enda jag hittade i stressen… Och den passar ju superbra till den regntäta vårjackan som jag stolt konstaterar håller honom varm… bortsett från 5 cm handled som sticker ut framför varje ärm,  något som tydligen tillkommit sedan våren…

Jag springer snabbt den korta vägen hem, trots att man egentligen inte får lämna dessa första dagar. Ges personalens tillåtelse att göra ett undantag för att förbättra den lilla klädseln. Roffar åt mig det jag hittar i vår alldeles för osorterade källare, allt som ser ut som någorlunda rätt storlek och material får hänga med. Kommer tillbaka till förskolan med såväl vindjacka som galonisar och torra strumpor och skor. Ärvda från äldste sonen… när han var ungefär två.

Så resten av förmiddagen spenderas på en underbar utegård, där min son leker med barn i olika åldrar. Nu iförd galonisar minst tre storlekar för stora, upprullade till oigenkännlighet. Han ser ut som en klotrund pingvin där han tultar fram och försöker dadada och putta sig till vänskap med blivande kompisar som är alltifrån ett till fyra år gamla. Men han är glad. Och de nyhämtade skorna må vara ett ytterligare par sneakers, men åtminstone torra sådana. Redan första dagen har jag lärt mig hur torkskåpet funkar, det tog tre terminer på förra stället.

Vid tid för vila är min ettåring så trött att han vrider och gallskriker sig helröd och hes. De (nya) fröknarna säger att jag inte kan sitta utanför rummet, trots att de förstår min ovilja att störa de andra lydiga barnen och deras hummande föräldrar. Viktigt för tryggheten att vara mitt i det som sedan ska bli rutin, säger kvinnan mitt emot mig. Irritationen och skammen gör sig påmind när det mörklagda rummet med porlande vattenljud vänds upp och ner när just min son provar illvrål och kuddslagsmål med sig själv. De förstår ju ingenting här… Två minuter senare gosar min son in sin hand mot min mage under kavaj och tröja, så som han alltid gör för att komma till ro. Ett ögonblick senare sover han tungt på sin namnmärkta kudde under en helt ny röd filt, först av alla barnen. Jag smyger ut och tackar alla på avdelningen för att de hade rätt. De bara ler och ögonen säger mig att de kan det här, trots att just jag och just vi aldrig satt våra fötter här förut. Mitt hjärta säger mig att deras mjuka ögon och stora hjärtan kommer att bli en perfekt plats för vår yngste under kommande år.

I parken under de stora träden ska han lära sig prata, springa, räkna och samarbeta. Här finns inget eget kök men märkligt vad korvgrytan och riset smakar bra ändå. Så lätt att oja oss över sånt vi inte känner till eller sådant som ter sig annorlunda än våra invanda mönster. Så lätt att känna sig som en (tacksam) jubelidiot när man stänger grindarna och, på lätta ben, skyndar mot kontoret i regnvåta skinnskor med känslan av att allt oftast ordnar sig så himla bra till slut.

Även om det inte är exakt som förut. 

Advertisements

One thought on “Oklädsamt och nytt 

  1. Åh jag både skrattar & gråter åt din text! Den är spot-on vår inskolning förra hösten. Missade väderrapporten, fick låna ytterkläder till oss båda & hade satt en jättefin jump-suit på dotter som hon självklart inte fick av och på själv när de skulle på pottan… Alla andra barn satt still och åt frukt utom mitt barn, alla andra satt i ringen utom hon osv.. Men sen var hon den första att lämnas själv en hel dag och skrattar både vid lämning och hämtning. Jättestort dagis som kändes så skrämmande men oj vad fel jag hade! Har för länge sen bestämt mig för att ha tillit till dagis och skola, de kan det här inte jag, men det är så svårt att glömma sig ibland.. Stort tack för dagens skratt (och gråt).

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s