11 år senare

Efter att ha bloggat i över 11 år (herregud!) kommer här mitt livs första vlogg-inlägg. (…) Jag förstår inte hur n å g o n kan tycka att det känns bekvämt, men är ändå glad att jag gjorde’t. Det finns något viktigt att säga till er familj, vänner, bekanta och främlingar som gör mig berörd och glad in i hjärtat.

Advertisements

Att säga och göra

Så DN publicerade min artikel och tacksamheten är total.

Kan vi prata om det som händer i Syrien?


Jag vill att hela världen ska se vad vi gör och jag är stolt över vårt arbete. Jag säger vårt, eftersom vi snart är 400 personer som deltar. Eftersom människor inte bara säger att de vill agera, utan gör det också. Min meddelandekorg på Facebook bevisar att vi, här, vi har både engagemang och vilja att göra mer. Det finns så många fantastiska initiativ som vi kan förena. Tack alla hjältar som interagerar! 

3000 tecken i artikeln ger kanske ändå en för snäv bild av mitt budskap. (Jag kan lägga ut utkastet i sin helhet strax.) Min poäng är ju att det inte räcker med att säga, vi måste göra också. Agera. Gå ihop och driva förändring.


Handlingar framför ord. Men någonstans måste man ju börja. Dela hellre budskapet än ingenting alls. 

Tack för det ni gör! ❤️🌍❤️

https://www.raddabarnen.se/stod-oss/egen/alla/for-livet-syriens-barn/

I en varm säng, 04.30

Jag sover aldrig särskilt länge nuförtiden. Vaknar flera gånger varje natt av att familjens sladdis, vår 16-månaders son letar sig in med sin bulliga lilla hand under håret mot min nacke. Kan inte sova när han i sin djupa sömn söker efter värmen och tryggheten hos den som födde honom. Varje natt när han ropar från sitt rum, orolig i sin spjälsäng, hämtas han av sin pappa och blir buren på starka armar in till oss. Här alldeles intill spenderar han resten av natten. Tappar han nappen så söker vi den febrilt i mörkret innan det blir skrikpanik, pluggar in den i hans röda lilla hallonmun och andas ut. Tyst igen. Lugnt igen. Några värdefulla minuter av mer sömn, sida vid sida i tystnaden. 

Jag somnar aldrig om. Slumrar bara korta stunder genom dygnets mörkaste timmar. Så medveten om att värmen och lugnet inte är för alla. Så bestämd i att inte låta de tankarna förgöra mig. Sträcker mig ljudlöst efter telefonen. Tänder skärmen med ett så mjukt tryck jag kan mot den kalla plasten. Ger mig ut i det sociala landskapet och låter mina tankar bli till svartvita bokstäver som postas i en digital brevlåda någonstans. Varje natt, nya adressater. Varje morgon, nya uppmuntrande svar och uteblivna sådana. Förstår att folk har annat att tänka på. Blir själaglad över varje återkoppling, fortsätta orka, fortsätta slita, även om många har andra plikter och avtal som styr. 

Vi förändrar bara på riktigt om vi gör det tillsammans, starkare ihop än utspridda på håll https://www.raddabarnen.se/stod-oss/egen/alla/for-livet-syriens-barn/

Har för längesedan slutat tänka på hur jag framstår, lagt ner oron för att någon ska ledsna på mitt budskap. Jag fortsätter för att jag måste fortsätta för att jag vill fortsätta, för att det egentligen inte alls finns något val. 

Det är inte min kamp, den är deras. För dem. För livet. 
Det handlar så lite om att kunna skänka bort en miljon. Det handlar så mycket om de konkreta resurserna den kan omsättas i för femåringar och tioåringar som skadas bortom bot i sina sängar klockan 04.30 på natten. Någon annanstans än här. Och den överväldigande känslan av att om inte jag gör något, inte du, inte vi – då kommer ingen någonsin att kunna säga att vi iallafall försökte.

Om vi inte försöker, vilka skulle vi vara då? I barnens ögon. I våra. Och i framtidens historieböcker, när det skrivs om en helvetisk tid, obeskrivligt söndrande, i en fullt medveten värld som valde att sluta alla sina sinnen och bara titta bort. Vilka kommer vi att vara när vi inte längre är här för att kunna förklara?

Jag vägrar vara den som inte ens gjorde ett försök att jämna ut avgrundsglappet mellan det vi har i överflöd och det andra så akut behöver. 

Det är outhärdligt att bara se på. 

Det de lärde mig 

När jag var liten sade mina föräldrar åt mig att vara snäll mot alla, och att inte bry mig så värst mycket om de som inte ville vara snälla mot mig.

När jag var liten gjorde mina föräldrar allt för att laga sådant som var trasigt.

När jag var en liten tjej lärde mamma och pappa mig att alltid göra mitt bästa, oavsett sak eller sammanhang. 

Jag har misslyckats med att bara vara snäll, men försöker nog i vuxen ålder att väga upp för det mitt rädda tonårsjag inte alltid mäktade med.

Jag kan bara hjälpligt laga hål på byxknän som slitits av tvååringars gnid mot golv i leken, har inte tålamod att grundmåla för att fixa färg som flagnat på en vägg. Men viljan att förändra större skevheter eller orättvisor, den finns inpräntad i märgen. 

Och så länge jag lever kommer jag med allt vad jag har att göra mitt bästa. Varje gång det leder till något bra, är det er förtjänst. 

Att vara snäll, att försöka reparera fel och att göra mitt allra bästa. Det är livet och kärleken för mig.

Tack Elisabeth och Gert för precis exakt allt att bygga en tillvaro på. 

❤️

Att vända ut och in på allt

Jag får inte så bra fäste just nu.

Såklart. Det blir ju oftast väldigt splittrat allting medan strävan mot någonting viktigt pågår. Det händer för mycket på flera olika fronter, omöjligt att parera. 

Sortera då, tänker du.

Det hade jag gjort, svarar jag. Om bitarna inte hade hängt ihop med varandra. 

Att vi vann Postkodlotteriets tävling i våras och fick resa till Australien som ett starkt sammansvetsat team av hjärtan och outtröttliga viljor, ledde fram till ett två veckor men livslångt bestående äventyr färdandes på öppet hav, i regnskog och på sanddyner, under vattenytan och uppe bland molnen. Det är en så storslaget vacker jord vi får låna en stund. 


Jag blev hänförd av naturen, livet utan filter. Jag visste också att skönheten skulle vara omöjlig att beskriva i ord, till och med för den som står mig närmare än någon. Min man, min bästa vän, vi som sällan ser distans som ett problem eller närhet som något tvunget rumsligt. Resans storslagenhet gjorde mig tagen, betagen, kanske kidnappad i känslor för några ögonblick. Jag hade mer än tidigare att förmedla, men saknade rätt ord. Jag är medveten om det. 

Därefter gick det fula i världen inte längre att se. Under många år har jag valt att i n t e blunda för rapporterna från Syriens städer, de som söndras i ett pågående mardrömskrig. Bilderna på barnen som dör. Jag har sett dem förut. Men nu lämnade de mig inte i fred en enda minut. Jag fick ingen idé, ville inte starta något projekt. Att agera, att göra n å g o t, var ingen planlagd process utan en övertygelse helt omöjlig att stå emot. Det låter kraftlöst i skrift, men jag hade inget val. Jag önskar att inget behövde göras, men sanningen är att jag inte orkar finnas om jag inte försöker att göra något. Någonting. Nu.

Så det gjorde jag. Jag tog ett initiativ, startade en insamling och kommer inte att ge upp. Jag ser verkliga bilder på verkliga barn och fast jag är en dålig mamma själv just nu, en dålig fru, en trött företagsledare på dagtid så orkar jag. 

För att jag lever. Här. När livet raseras, för dem där.

Jag orkar. 

Jag orkar höra att någon kanske tror att jag söker uppmärksamheten. Att någon anser att jag prioriterar fel. Jag orkar ställa all heder åt sidan och be en journalist att ta upp vår ansats. Jag orkar bli refuserad och faktiskt tacksamt publicerad när det sker. 

Jag orkar ställa till det för mig själv, för att syftet är så mycket viktigare än min egen person.

Men jag är inget utan er. Mina älskade barn, min superhjälte till man. Mina vänner, bekanta och främlingar som peppar på.


Ni får mig att orka. Jag kan inte titta på. Tillsammans kan vi göra skillnad. Och det har vi bevisat genom att på en vecka göra en person till flera hundra. Noll kronor till över 78 000. 

Det är inte miljonmålet som är det viktigaste. Utan att vi kan bevisa det omöjliga möjligt när vi håller ihop. Och att varje öre blir till konkreta resurser för barnen som behöver den värme, den näring och den gemenskap som vi har i överflöd.

Vi måste dela med oss. Det bara är så. Starkare ihop än var för sig.

Med hopp om en vackrare värld.

❤️

https://www.raddabarnen.se/stod-oss/egen/alla/for-livet-syriens-barn/

Tro och hopp 

Jag har inte slut på hopp och jag har inte slut på ork, och jag tror att kärlek, gemenskap och handlingskraft är vad vi alla behöver just nu. Men mest av allt Syriens barn. 

Linda samlar in en miljon till Syriens barn: ”Jag kan inte vara passiv mer!”