I en varm säng, 04.30

Jag sover aldrig särskilt länge nuförtiden. Vaknar flera gånger varje natt av att familjens sladdis, vår 16-månaders son letar sig in med sin bulliga lilla hand under håret mot min nacke. Kan inte sova när han i sin djupa sömn söker efter värmen och tryggheten hos den som födde honom. Varje natt när han ropar från sitt rum, orolig i sin spjälsäng, hämtas han av sin pappa och blir buren på starka armar in till oss. Här alldeles intill spenderar han resten av natten. Tappar han nappen så söker vi den febrilt i mörkret innan det blir skrikpanik, pluggar in den i hans röda lilla hallonmun och andas ut. Tyst igen. Lugnt igen. Några värdefulla minuter av mer sömn, sida vid sida i tystnaden. 

Jag somnar aldrig om. Slumrar bara korta stunder genom dygnets mörkaste timmar. Så medveten om att värmen och lugnet inte är för alla. Så bestämd i att inte låta de tankarna förgöra mig. Sträcker mig ljudlöst efter telefonen. Tänder skärmen med ett så mjukt tryck jag kan mot den kalla plasten. Ger mig ut i det sociala landskapet och låter mina tankar bli till svartvita bokstäver som postas i en digital brevlåda någonstans. Varje natt, nya adressater. Varje morgon, nya uppmuntrande svar och uteblivna sådana. Förstår att folk har annat att tänka på. Blir själaglad över varje återkoppling, fortsätta orka, fortsätta slita, även om många har andra plikter och avtal som styr. 

Vi förändrar bara på riktigt om vi gör det tillsammans, starkare ihop än utspridda på håll https://www.raddabarnen.se/stod-oss/egen/alla/for-livet-syriens-barn/

Har för längesedan slutat tänka på hur jag framstår, lagt ner oron för att någon ska ledsna på mitt budskap. Jag fortsätter för att jag måste fortsätta för att jag vill fortsätta, för att det egentligen inte alls finns något val. 

Det är inte min kamp, den är deras. För dem. För livet. 
Det handlar så lite om att kunna skänka bort en miljon. Det handlar så mycket om de konkreta resurserna den kan omsättas i för femåringar och tioåringar som skadas bortom bot i sina sängar klockan 04.30 på natten. Någon annanstans än här. Och den överväldigande känslan av att om inte jag gör något, inte du, inte vi – då kommer ingen någonsin att kunna säga att vi iallafall försökte.

Om vi inte försöker, vilka skulle vi vara då? I barnens ögon. I våra. Och i framtidens historieböcker, när det skrivs om en helvetisk tid, obeskrivligt söndrande, i en fullt medveten värld som valde att sluta alla sina sinnen och bara titta bort. Vilka kommer vi att vara när vi inte längre är här för att kunna förklara?

Jag vägrar vara den som inte ens gjorde ett försök att jämna ut avgrundsglappet mellan det vi har i överflöd och det andra så akut behöver. 

Det är outhärdligt att bara se på. 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s