Andra sidan

Efter 45 nya civila dödsoffer i Aleppo idag så känner jag bara fuck it, åt helvete med mänskligheten, jag tror inte ett skit på den godhet och hoppet jag snackat om. Störst av allt är inte kärleken, det stämmer inte om man kan göra såhär. Barnen som flydde bombades och slets sönder. Igen. 


Barnen ja… Våra här och deras där. Om vi ger upp, om JAG stänger ögonen och lägger mig ner under tyngden av hopplöshet, vem ska bära dem framåt när allt skakar då? Vem ska stå upp för dem då? Vi är alla en del av helheten. 

En sida av mig tänker (för första gången) vad gör pengar egentligen för nytta? Den andra sidan förstår värdet av resurserna, men framförallt att namnen på våra listor är en solidarisk protest. Det är så jag ser det. 400 namn som säger NEJ till det här jävla meningslösa krigandet, 400 som skulle kunna bli 4000 och sedan dubbelt så många fler. Ut på nätet, ut på gatorna, för det här kan bara inte fortsätta mer. Det går inte. Vad gör man? Någonting, istället för ingenting, när allting brister. 

För mig finns inga alternativ. 

https://www.raddabarnen.se/stod-oss/egen/alla/for-livet-syriens-barn/

Några år, ett liv 

Min make och jag pratade om hur man kan känna sig som en ålder, men vara en annan. Någon säger alltid att de känner sig som typ 30, medan jag kan tro att jag är 23 ena dagen och 63 den andra. Klart är att det är lätt att tänka “vi” även när det gäller gruppen kring 20, när man är i vår ålder. 

“Jag förstår dem, är mycket mer medveten och ungdomlig än vad äldre generationer var i samma situation.”

Moahaha. Inget kunde vara mer fel. Vi kring 40 vet inget eller väldigt lite om den här unga “målgruppen” bortsett från det vi kan läsa oss till i fördjupade studier. Även om vi har dem hemma i vår egen familj. Vi måste komma ihåg att föräldrarna inte fattade nåt, även om vi nu tror att vi hajar. Det är lika lång tid mellan 40 och 20, som mellan 20 och någon som precis föds.

D e n tanken svindlar ju.

Åldrandet för mig, den här förflyttningen från 20-nånting till nästan 40, har allra tydligast fört med sig följande:

Förut drogs jag till drama, nu behöver jag harmoni. I allt! Samtal på jobbet, känslorna där hemma, balansen inuti och utanpå. Förut trodde jag att det mentala lugnet kunde likställas med tristess, men NU ger det mig kraft och energi till alla projekt som behöver fullt fokus. Till alla resor som ska göras. Till alla människor jag vill bry mig om och dem jag innerligt älskar.

På tal om energi, den är också starkare nu än då. Det är som att allt som ska göras, behöver göras fullt ut. Njutas, kännas, ventileras och vara värt att ta tid för. Inte så att jag känner mig gammal eller stressad. Mer medveten om vad värde är.

Med de orden sagda, jag älskar livet kring 40. Mer än någonsin förut. Rikare för varje år som går. 

Mot slutet av november 

November kom med kyla och snö, med mycket att tänka och göra. Ändå fanns värmen där. Lugnare inuti, lite tryggare kärna, trots massor av mingel, middagar och fortfarande högljudd ettåring. Kaosigt utanpå behöver inte betyda rörigt inuti. Vi färdades ändå åt rätt håll. 

Snart till ända nu, nära slutet. Och jag tyckte om dig november, nästan alla dina dagar. 

Ett litet klipp av sanning

TV4 får kritik för att vara sexistiska, efter att en Instatjej samlat korta klipp från Nyhetsmorgon där manliga tv-profiler kommenterar kvinnliga programledares sätt att äta, se ut och önskemål att klä av sig med “sensuella” undertoner.

Sakfrågan är en annan fråga, så att säga. 

Det som intresserar mig mest i detta fall är svaret från kanalen. De som alltid försvarat dokusåpans existens och kommentarer från panikslagna deltagare som inte känner igen sig själv i TV, med orden: “Vi skildrar bara verkligheten, det vi ser är rena fakta i komprimerad form”.

När rollerna är bytta så låter det annorlunda. Jag blir lite varm i hjärtat och tänker att rättvisan alltid skall segra till sist 😊

She will be we 

På utvecklingssamtalet tillsammans med den sjuåriga dottern säger jag till fröken och fritidspedagogen att jag inte accepterar att “tjejer kan bara leka två och två”.

Upprepa aldrig den meningen, säger jag.

Gör det inte till en sanning för barnen, mässar jag.

Uppmana till gemenskap, utan att göra så stor sak av det. Säg att man inte behöver gilla alla, men ska respektera varenda kotte – och aktivt bryta utanförskap.

Sätt tjejerna med killarna på fotbollsplanen redan från förskoleklass. Blanda dem vid pingisbord och i gympahallar (som regel, för att också kunna göra undantag).

Dela inte upp, gör inte skillnad, säg inte tjejer si och killar så i annat än att förklara kroppsliga olikheter.

Gör inte tjejer till power och killar till splainers, låt alla vara som de vill och stärk svagheter istället för att använda dem som vapen i strider med bara förlorare. 

Ensam är inte stark.

Tjejer i grupp är inte kaos.

Alla människor blir starkare tillsammans och samarbete måste (också) läras ut.

She WILL BE we.

#shellbewe

Använd, dela, förena!

Det bästa med mig 

Ser ett underhållningsprogram på TV där en kvinnlig deltagare i dryga 30-årsåldern gestaltas genom ett personporträtt och ombes beskriva sin make sedan nästan 18 år tillbaka. 

“Han är det bästa med mig” säger hon övertygat och ler. 

Jag berörs av rättframheten. Och insikten.

I en tid där alla uppmanas bära sin egen fulla potential, där feminismen mer tycks gå ut på att sänka män som grupp än att stärka kvinnan till jämställdhet – så saknar jag nyanserna. 

Här kommer de åter, nyanserna, en vanlig vardag kl. 20.30 i kommersiell TV. Långt borta från storstadsstressen och karriärhetsen som så många säger sig lida under, men ändå verkar ha fastnat i. Som att den fria viljan plockats bort ut ekvationen. Den som är bland det viktigaste vi har i det här landet.


Friheten att inte behöva fastna i sådant vi inte kan acceptera. Men också att lyfta och bejaka sådant vi varken vill eller kan vara utan. Om vi får välja.

Jag vill inte vara utan dig, Thomas. Du utmanar mig, får mig att fundera och reflektera. Du bär mig över mentala hinder, gör mig starkare men låter mig också vara svag. Vi möter våra utmaningar, tillsammans men också individuellt, och det är en nyckel till frihet för oss båda.

“Vi ska aldrig begränsa varandra” säger mannen jag älskat så länge idag när han passerat 40 med något år. Så sa vi aldrig, så kände vi aldrig, när vi var yngre och fegare. När vi ännu inte lärt oss så mycket om livet och oss själva. När rädslan att förlora var skarpare närvarande än tron på oss själva som bäst för varandra. 

Jag skulle känna mig begränsad idag, om jag inte fick berätta hur lycklig jag är över att få gå genom tillvaron med någon som gett mig ett liv så mycket vackrare och rikare än i mina vildaste drömmar.

Någon som utan tvekan är det bästa med mig. 

En för alla? 

Ingen period i mitt liv har hittills varit förskonad från besserwissrar med usel människosyn. Nästan uteslutande har dessa varit män. Ibland har de visat sig som rena mobbare, ibland ganska smarta översittare, ibland som kvinnoförnedrande tafsare med en snabb hand på min rumpa i väntan på kaffeautomaten inför avtalsmötet. De har förekommit i skolan, under tillfälliga jobb medan studierna pågick, ja till och med i nutid i min roll som företagsgrundare och VD.

Inte för en sekund har dessa individer fått mig att hata män. 

Inte för en sekund skulle dessa jag hänvisa till dem som “alla män” eller per automatik välja en kvinna framför en man i ett val av något slag, oavsett om det gäller en rekrytering, ett politiskt ställningstagande eller vad jag lyssnar på för musik. (Däremot tycker jag att duktiga kvinnor gärna ska pushas och höras och synas lite extra mycket för att jämna ut den enformiga historien, så att säga.) 

Jag blir ledsen när jag läser om att USA:s skolor nu “Trumpas” och hans kandidatur-citat används av barnen för att håna varandra, samt att gator fylls av våldsamma demonstranter som protesterar mot näste president, för det valet är redan gjort. Jag blir ledsen när kvinnor kallar andra kvinnor ointelligenta för att de inte röstade på kvinnan, utan att veta mer om själva orsaken. Jag blir ledsen av ökade klyftor och skarpare uppdelningar i en tid som kräver att vi skärper till oss och steppar upp och ihop med det bästa vi förmår, innan hatet och vilsenheten blir den enda upprepade “sanning” vi känner till. 

Vi behöver mer än någonsin plocka fram lösningsfokuset och försöka förstå dem som tycker annorlunda, inte avfärda andras åsikter som ointelligent irrelevans, oavsett storlek på ärendet. Vi behöver ta ansvar för hur våra ungar uppträder och beter sig, inte lägga allt i händerna på en ensam herre som gjort en grej av att vara rått inhuman. Vi måste verkligen ge våra barn andra riktmärken att navigera efter! 

Jag blir också besviken in i själen av att läsa åsikter om att äldre personer inte borde få rösta alls, som att deras historia inte räknas och de har förlorat allt sitt värde och sin egen bedömningsförmåga för att de kanske inte har lika lång tid kvar. Inte för att jag inte föredrar resultaten som hade blivit om bara yngre gruppers röster fått höras i de viktiga val som nyss genomförts men för att jag tror på alla människors lika värde. Att du som läser detta, om 30 år från nu, inte skulle vilja tas ifrån din rätt att påverka framtiden. Oavsett hur lång eller kort den är. Herregud, att ens behöva skriva de orden alltså… 

Tårar och uppgivenhet fyller mina sociala flöden idag. Som att världen redan är förlorad. Jag kommer förmodligen aldrig att träffa Mr Trump. Men av det jag kan se, tror jag att vi alla mött honom i en skola, vid en middag eller i ett mötesrum någonstans någon gång. I mitt personliga fall, i myndig ålder, har förolämpningarna eller lögnerna aldrig varit värda några uppgivna tårar. Däremot har de fått mig att förstå att det är både farligt och verkningslöst att ge en ensam person makten över alla våra egna dagar. 

Om vi vill förändra något så måste vi visa samma tro på oss själva och kapaciteten hos våra team, som de gamla maktherrarna gjorde eller gör, minus slakten av ärliga uppsåt och medmänniskors integritet, solidaritet och självkänsla under tiden. 

Och förstås börja med det mest självklara av allt. Aldrig någonsin hävda att ett kön, en ålder, en färg eller en form är mer eller mindre värdefull än någon annan. Inte ens när det vore den enklaste vägen. Eller förlåt, framförallt inte då.