Ett bakhåll 

Vaknar tidigt och läser ikapp i nätdebatten (uppblossad i g e n) om i vilken utsträckning större barn ska vara på förskolan när det kommer en ny bebis till familjen. Är det verkligen klokt att vi mammor ska lägga så mycket fokus på vad andra (mammor) ägnar sig åt och hur? Vi pratar om jämställdhet men lägger krokben för varandra genom pekpinnar och förmaningar kring andras val, istället för att försöka att stå starka och trygga i våra egna. (Det är ju en rejäl svårighet i sig.) Varför förutsätter vi att andra människor försöker ta en massa genvägar, istället för att se det som är bra och att alla (de flesta) förmodligen gör sitt allra bästa för att räcka till? På flera plan.

Jag blir typ nedstämd när jag ser hur mycket tid som läggs på att hitta fel i andras tillvaro och därtill all tid som läggs på att behöva motivera och försvara de egna alternativen. Jag tänker på all den kraft och kapacitet som går “förlorad” i negativ spinn, istället för att riktas utåt och göra stor nytta på annat håll.

Jag menar såklart inte att vi alltid ska tycka likadant och aldrig får debattera. Bara att det skulle göra mer nytta om vi utgick från oss själva, istället för nedslående antaganden om människor vi aldrig ens träffat eller växlat ett enda ord med. Och att vi slutar förutsätta att vi alltid intensivt måste förklara vad vi själva väljer att göra.

Jag tror i slutänden att den enda kompassen vi behöver kika på och verkligen känna efter kring, finns alldeles alldeles intill oss allihopa.

 

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s