Vart far orden 

När det vanliga jobbet tar all dagtid och det frivilliga jobbet tar all kvällstid, och när ingen tid alls går till det viktigaste varmaste man har. Vart far orden då.

När stressen blir till tystnad och pressen blir till avstängdhet. När sammanhållningen hålls kvar med blickar av samförstånd och beröring i förbigående. Vart far orden då.

Vart tar orden vägen, när vintern är mörk och familjens minste vaknar av hosta. När det väntar ännu en natt på soffan med honom, upprätt sittande, men knappt viskande. Han måste kunna sova. Vart far orden då.

Hans hår mot min haka, hans hand mot min arm. Hans andedräkt mot min hals och hur han luktar, hur han rör sig, hur han känns, hur han känner mig.

Orden rullar i form av ett par stilla tårar längs med kinden, örat, halsen adjö som droppar mot den slitna soffan. Orden salta smakande så skarpt förklarande lyckan över att vi är här. Vi två, vi fem. Tillsammans. 

Advertisements

Barn- eller vuxenvilja

Jag har en (ok, ett par) funderingar kring luciadebatten som pågår runt Åhléns kommunikation. Jag vill INTE trampa några tår eller strössla ogrundad kritik. Bara få ordning på tankar och känslor. 

Det jag funderar på är när den senaste tidens stormar kring luttrade profiler i sociala medier hörts så mycket och lett till så skarpa motkampanjer för att stävja det vidriga hatet som 20-åringarna inte orkar bära, är det då rätt att ett barn ska ställas i fokus för vuxnas vidrigheter? 

Så som jag tänker (utan att tro att jag sitter på en objektiv sanning) landar jag i att mina barn i samma ålder, deras vänner och bekanta i olika skal och förpackningar, a l d r i g skulle kasta hat mot någon kompis pga hudfärg. Barnen “lär” av de vuxna. Om det här lussandet hade skett i en lågstadieklass någonstans, kanske barnen hade fnissat lite förläget åt om en grabb vill vara lucia för det känns något ovant, medan färgen för dem är irrelevant. 
Ska vi kommunikatörer då tvinga barnen att möta vuxenvärlden så abrupt och filterlöst, även om det är familjens vilja? Ska de ställas upp på Flashback och debattsidor utan att ha fått härda sitt sinne genom tonår och lärdomar? Är det barnets vilja att stå längst fram i debatten, och vilket ansvar har familj eller varumärken (eller båda) att säga nej. Omtanke framför syfte, kanske. 

Rötägg och svin har alltid funnits, kommer alltid att finnas. Problem uppstår när medierna får det att låta som verkligheten är den fulaste av alla, trots att balansen ser annorlunda ut egentligen. Hatarna borde inte få en enda rubrik, media måste kväva dem med sin makt att ignorera. 

Nu. Framsidor och öppen debatt kring ett barns önskan att få vara precis den hen är… Självklart om det är barnets vilja. Självklart om barnet upplevde det som ett problem redan innan kampanjen. Men om det baseras på vuxnas vilja att göra skillnad, så mycket att vi glömmer tänka efter ibland, är ansatsen lika sund då? 

Det är inte lätt att göra rätt, så ingen skugga över de iblandade. Bara några tankar i natten.

Jag skulle vilja ha mer information för att kunna klara ut knutarna. 

❤️

När en mamma faller 

När en mamma blir sjuk i huvudvärk, halsont och brinnande som eld i lederna är första känslan panik. Det går inte. Hinner inte. Finns inte en chans att jag kan stanna upp i jobb, planer och dagsprogram för att vika mig under den här förkylningen. Tårarna trängs bakom ögonlocken för det här kommer faktiskt inte att funka. 

Tills någon annan kliver in. I det här fallet mina tre barns pappa, min älskade make och bästa vän. Han kör runt halva stan för att fixa och ordna, köper present till släktfest och byter blöjor. Kritikerna kommer att säga “men det är ju självklart, varför ska män alltid få en massa hyllningar så fort de rycker in och tar ett jobbigt pass”. 

Grejen är att han tar dem i vanliga fall också, de här passen, även utan baciller som härjar. Han drar alltid ett lass och jag drar ett lass och tillsammans med honom orkar man mer.

Men när det händer att orken tryter, då kämpar han för fem. Då orkar han för alla. Utan att klaga en sekund.

Tänk att någon kan vara så, och tänk att just jag får kalla honom min ❤️