Bomber och granater

Första jobbdagen efter semestern och nu jäklar är energin på topp.

Därför orkar jag reagera på tre ytterst ocharmiga fenomen just nu:

3. Mompreneur. Uttrycket alltså. Tillåt mig kräkas lite. Vi eftersträvar jämställdhet men slår knut på oss själva och tycks alltid dra saker tolv mil för långt. Dadpreneur? Nä, jag tänkte väl det. Man, hon, hen och han kan vara entreprenörer och föräldrar, anställda eller arbetsgivare… men vi behöver inte konceptualisera och vara ÖVERTYDLIGA i varenda liten del. Låt livet få lite luft också. Sluta etikettera varenda liten del. Goddamit!

2. Bloggerskor som eftersöker empati och förståelse för deras psykiska ohälsa i varje inlägg, men själva jagar pluspoäng på att håna och raljera över andras välmående och glädje. Till exempel när de “andra” är lyckliga över graviditet eller känner sig starka i dagsformen. Då passar det sig tydligen att misstro och få sina tiotusentals följare att häckla den falska och p å t v i n g a d e glädjeyttringen hos hon som nyss mådde bra.

Vaaaaarfööööör kan vi inte bara stötta och/eller leva som vi lär. Och varför är det så att det är fri jakträtt på dem som sträcker på sig, ler och uppriktigt mår bra för dagen, som fria villebråd när andra kvinnor skjuter skarpt i (digital) grupp. 

Stå upp för varandra, för f-n, om det är vad ni själva alltid gör en poäng kring. Hur svårt kan det vara att inte vara taskig oavsett sparkvinkel? 

1. Zzzzzzzzzzzznaaark:

Nu börjar det bli löjligt

Ok, jag brukar inte reta upp mig på sånt här i vanliga fall. Snarare snabbt påpeka att vi alla är olika och vissa kan försörja sig som fotomodeller medan andra är starka nog att bära ut vuxna människor från brinnande hus. “Retuschfenomenet känner alla till”, brukar jag hävda, och vi ska inte ta så allvarligt på “perfekta” framsidor och den åverkan modellerna har på unga av idag. De är smartare än så, intalar jag mig, och andra. “En bild är bara en bild.”

Jag ändrar mig nu.

Det har helt enkelt gått alldeles för långt.

När H&M hänger upp en hel Plus Size-kampanj (storlekar över 44) på en modell som uppenbarligen är i helt ordinarie mediumlarge-mått, då är det för snett för att lämna okommenterat.

Visst, inte supermodellsmal. Men det är ju inte DEN skalan våra storlekar formges efter.

Vad gör en sån här bild med alla “större”, som konsumerar med mer eller mindre stolthet och självkänsla från Plus Size-avdelningen? Förhoppningsvis ingenting, men möjligen ingjuter den en rutten bismak av att inte ens här är det äkta det rätta. Inte ens här är former av godo. Till och med här måste det användas modeller som är mindre än den tilltänkta målgruppen. Alltid mindre. Aldrig större.

Finputsade defekter för bättre bilder, absolut, go ahead, det blir mer estetiskt så. Putsa och fixa lite här och där. Vi fattar att det inte är på riktigt.

Men att krympa ett begrepp som Plus Size, som man så stolt implementerat i modebilden under så många år, och sedan skala av allt som går utanför de ordinarie modebildsramarna – det är inte ok någonstans.

Tjejer, det finns inget plus i den här kampanjen. Det finns bara ett fett jäkla minus, och det är att H&M tycks ha tappat perspektivet totalt den här gången.

20140111-225450.jpg

Då och nu

Historien tenderar att bli både mer intressant och mer värdefull, ju äldre vi blir.

Eller “jag” rättare sagt, eftersom det här är en högst individuell blogg.

Min farfar var min barnvakt under perioder när jag var liten. I förskoleåldern. Som min dotter är nu.

En gång behövde mamma och pappa åka och jobba med kort varsel. Vem som ska passa dig blir en överraskning, sa de. Och så fick jag springa fritt i vår gula villa med vita knutar och fladdermöss på vinden, för att leta mitt sällskap för dagen.

Jag minns hur det kändes när det var farfar som stod gömd bakom en garderobsdörr. Minns exakt hur han höll händerna för sina ögon och kinder, öppnade dem och skrek “böh!” när jag lokaliserat hans ställe. Och glädjen som bubblade i kroppen för att jag visste vad som väntade.

Han var gammal redan då, min farfar. Pigg pensionär, även om det inte behöver vara en åldersbefästelse i sig. Och han spillde ingen tid. Vissa dagar när jag var hemma hos honom och farmor i Haga, tog han mig till lekparken. Men väl där satt vi varken i sandlådan eller gungade högst av alla. Det fanns en stuga med diverse spel, så där hämtade vi vårt schack och han lärde mig alla drag. Jag var väl fyra år. Andra dagar löste vi korsord eller spelade kort. Jag frågade. Han svarade. Jag testade. Han rättade. Och vi skrattade, jag och Olle. Min pappas fina pappa. Min farfar.

Idag är han borta sedan ganska länge. Han blev svag, sjuk och han dog. På slutet bara ett skal av sitt forna jag. Tomt, ihåligt, som att all personlighet redan flyttat ut och vidare till bättre platser.

Jag minns knappt de sista åren, trots att jag var vuxen då. Men jag minns hur det kändes att som fyra, fem eller sexåring hålla hans hand. Nypa lite i huden som redan förlorat mycket av sin spänst. Se in i hans något trötta men ändå så pliriga ögon och känna värmen av det leende som alltid fanns. Upplever än idag styrkan av att bli sedd, lärd och ledd av någon som verkligen vet. Som varit med. Och delar vidare.

Tack farfar.

Tack för att du lärde mig om kungarna och damerna, om siffrorna och dragen. Jag hoppas att du kikar ner på mig ibland, och förstår att allt du lärde mig bär jag med mig på min egen väg genom livet. Jag vet att du vet att det är dig jag tänker på när jag visar min dotter hur korten hänger ihop och vad färgerna heter. När vi spelar “Finns i sjön” så finns du alltid med. Och kommer alltid att finnas.

20140105-175705.jpg

Två dar kvar

Det är lite sorgligt ändå. Mamas plattform har känts så självklar och enkel att blogga på, men nu är det tack och hejdå. Strax kommer nya adressen upp och jag hoppas fortfarande att just du hänger på.

2013 ska jag gifta mig! Med min kärlek sedan 12 år tillbaka. Jag ska också nyårslova att bli bättre på att koppla av i tanke och kropp, inte alltid ha tusen planer i skallen samtidigt. Mer genomtänkt shopping på alla plan. Och så fortsatt fokus på träning och ordning så blir omgivningen glad (för att humöret håller :)).

Vi ses på andra sidan!