Bomber och granater

Första jobbdagen efter semestern och nu jäklar är energin på topp.

Därför orkar jag reagera på tre ytterst ocharmiga fenomen just nu:

3. Mompreneur. Uttrycket alltså. Tillåt mig kräkas lite. Vi eftersträvar jämställdhet men slår knut på oss själva och tycks alltid dra saker tolv mil för långt. Dadpreneur? Nä, jag tänkte väl det. Man, hon, hen och han kan vara entreprenörer och föräldrar, anställda eller arbetsgivare… men vi behöver inte konceptualisera och vara ÖVERTYDLIGA i varenda liten del. Låt livet få lite luft också. Sluta etikettera varenda liten del. Goddamit!

2. Bloggerskor som eftersöker empati och förståelse för deras psykiska ohälsa i varje inlägg, men själva jagar pluspoäng på att håna och raljera över andras välmående och glädje. Till exempel när de “andra” är lyckliga över graviditet eller känner sig starka i dagsformen. Då passar det sig tydligen att misstro och få sina tiotusentals följare att häckla den falska och p å t v i n g a d e glädjeyttringen hos hon som nyss mådde bra.

Vaaaaarfööööör kan vi inte bara stötta och/eller leva som vi lär. Och varför är det så att det är fri jakträtt på dem som sträcker på sig, ler och uppriktigt mår bra för dagen, som fria villebråd när andra kvinnor skjuter skarpt i (digital) grupp. 

Stå upp för varandra, för f-n, om det är vad ni själva alltid gör en poäng kring. Hur svårt kan det vara att inte vara taskig oavsett sparkvinkel? 

1. Zzzzzzzzzzzznaaark:

Stjärnor utan svindel

Igår läste jag ut ännu en rejäl bok av Louise Boije af Gennäs, denna gång hennes genombrottsroman från mitten av 90-talet: Stjärnor utan svindel.

Louise får ofta kritik för att skriva högtravande, enkelspårigt, lite fördomsfullt och onyanserat.

Jag tycker att hon skriver tilltalande, engagerat, oemotståndligt, varierande och alldeles uppslukande.

Som ni vet älskar jag trilogin där Högre än alla himlar och Blå Koral nu väntar på sin uppföljare, men Stjärnor utan svindel var ett perfekt avbrott i otåligheten.

Lite långsam ibland, och visst, kanske något ologisk i vissa situationer. Går i cirklar från tid till annan. Men det är en kärlekshistoria som rör sig mellan ämnen som politik, tvåsamhet, genusfrågor och samhällsklasser på ett lättsamt sätt. Extra intressant är det ju att Louise var tillsammans med Mian Lodalen när boken skrevs, vilket orsakar en känsla av att vara osynlig och förbjudet smygtitta in i andra personers faktiska sovrum – även om historien uttalat ska vara fiktiv.

Hur som helst är det ca 550 sidor läsglädje.

20140107-144803.jpg

Då och nu

Historien tenderar att bli både mer intressant och mer värdefull, ju äldre vi blir.

Eller “jag” rättare sagt, eftersom det här är en högst individuell blogg.

Min farfar var min barnvakt under perioder när jag var liten. I förskoleåldern. Som min dotter är nu.

En gång behövde mamma och pappa åka och jobba med kort varsel. Vem som ska passa dig blir en överraskning, sa de. Och så fick jag springa fritt i vår gula villa med vita knutar och fladdermöss på vinden, för att leta mitt sällskap för dagen.

Jag minns hur det kändes när det var farfar som stod gömd bakom en garderobsdörr. Minns exakt hur han höll händerna för sina ögon och kinder, öppnade dem och skrek “böh!” när jag lokaliserat hans ställe. Och glädjen som bubblade i kroppen för att jag visste vad som väntade.

Han var gammal redan då, min farfar. Pigg pensionär, även om det inte behöver vara en åldersbefästelse i sig. Och han spillde ingen tid. Vissa dagar när jag var hemma hos honom och farmor i Haga, tog han mig till lekparken. Men väl där satt vi varken i sandlådan eller gungade högst av alla. Det fanns en stuga med diverse spel, så där hämtade vi vårt schack och han lärde mig alla drag. Jag var väl fyra år. Andra dagar löste vi korsord eller spelade kort. Jag frågade. Han svarade. Jag testade. Han rättade. Och vi skrattade, jag och Olle. Min pappas fina pappa. Min farfar.

Idag är han borta sedan ganska länge. Han blev svag, sjuk och han dog. På slutet bara ett skal av sitt forna jag. Tomt, ihåligt, som att all personlighet redan flyttat ut och vidare till bättre platser.

Jag minns knappt de sista åren, trots att jag var vuxen då. Men jag minns hur det kändes att som fyra, fem eller sexåring hålla hans hand. Nypa lite i huden som redan förlorat mycket av sin spänst. Se in i hans något trötta men ändå så pliriga ögon och känna värmen av det leende som alltid fanns. Upplever än idag styrkan av att bli sedd, lärd och ledd av någon som verkligen vet. Som varit med. Och delar vidare.

Tack farfar.

Tack för att du lärde mig om kungarna och damerna, om siffrorna och dragen. Jag hoppas att du kikar ner på mig ibland, och förstår att allt du lärde mig bär jag med mig på min egen väg genom livet. Jag vet att du vet att det är dig jag tänker på när jag visar min dotter hur korten hänger ihop och vad färgerna heter. När vi spelar “Finns i sjön” så finns du alltid med. Och kommer alltid att finnas.

20140105-175705.jpg