Bara tid*

Borta är långa samtal, djupa meningar. 

Borta är viljan att förstå. 

Här är göras, måste fixas, dig och mig.

Här är jämförelsen med alla andra. 

Tiden.

Gjorde något med oss ändå.

Åren skavde visst. 

När jag behöver hitta mig själv med dig.

Igen.

Är huden så sträv, vet inget under.

Vid din sida står jag utanför allt liv.

Där som livet brukade födas.

Jag tittar på.

Dagarna går.

Tiden så sakta lämnar mig bakom.

Kvar.

Eller redan förbi. 


*Bara en text, har inget med verkligheten att göra – för den som kanske tänkte så 😊

Annars då?

Mitt i Gröna Lunds klämdagskaos befinner jag mig med min bror och mina barn. Det är stökigt och livat och trångt och svettvarmt och högljutt och osorterat. Inte min favoritkontex, med andra ord.

Så läser jag några ord i en blogg om någon samma roll, i en annan miljö. En förälder som i lugnet på landet spenderar kvalitetstid med sina barn. 

Kvalitetstid?

Plötsligt slår det mig hur sällan jag använder ordet, hur påtagligt främmande det känns och hur jag aldrig någonsin upplevt motsatsen. Aldrig har tiden med mina barn känts annat än kvalitativ. Oavsett stress, tårar, oenigheter, tuffa tillrättavisningar, brister, tillkortakommanden eller vardagens utmaningar i ojämn dos. 

Det är inte alltid lätt, inte problemfritt, inte som ett rinnande vatten. Men aldrig något annat än 100% livskvalitet. 

Lyckan alltid djupare än humöret.

Tacksamheten total. 

Kärleken överröstar allt stim i världen. Och det här är exklusiv, svindyr, oersättlig kvalitet för mig. 

En stund på jorden

Jag städar huset den här lördagen. I trasiga kläder och ostyrigt hår torkar jag hyllor och skurar golv. Musiken är hög såklart.

Låtarna samma som förra månaden. En annan lördag, samma tid. Jag som alltid undrat hur en fest på taket mot himlen i Manhattansskymningen skulle kännas. Jag som alltid önskat uppleva en dag.

Där stod vi fyra nära, på högsta våningen med glas i händerna och glas runtomkring. Med byggnader och vatten och himmel i alla hörn, med människor som levde för stunden och så även vi.

Med min älskade make mitt emot, med brorsan som fyllde år och vännen han ser som sin bror. Med låt efter låt, dans efter dans, fyrverkerier och händerna i luften. Med drömmar i verkligheten och önskan som slog in. 

Säg aldrig för gammal, för långt ifrån, säg aldrig patetiskt eller onåbart. Förminska inget, förstora glädjen, ge dig fan på att leva medan livet pågår.

Idag kryper jag på knäna, trött och pigg på samma gång. Längtar aldrig tillbaka, bara fram. Vi är här, vi var där, alla minnen våra att plocka fram. Jag städar huset med känslan av Manhattan Skyline och lyckoruset då, här och nu. 

Det vi haft är aldrig förlorat. 

Gördag

På väg genom parken till veckans sista skoldag, bubblar hon glatt om allt hon vill göra. Läsa och skriva, gitarr och piano, handboll och gärna dans – utöver allt som redan är.

Vi behöver en extra dag, säger jag. Vi uppfinner en sådan, proklamerar hon bastant. Den kan heta gördag och vi lägger den mellan lördag och söndag. Bara till för att utforska, utveckla, hinna med och hitta på. 

Resten av promenaden går åt till frågeställningar om hur det ska fungera. Kan vi hålla den inom familjen eller måste hela samhället med för att inte hamna i otakt. Funkar det om det bara är en natt, eller blir det faktiskt problem. Frågorna är många och lösningarna fler.

När vi hinns ikapp av storebror och hans gäng, frågar jag om de kan ta henne sista biten till skolan. Visst säger brorsan och lägger armen om hennes rygg. När de försvinner iväg genom tunneln vid t-banan ekar hennes ljusa stämma. “Vi har kommit på en ny dag, den ska heta gördag och…” 

Mer hinner jag inte höra innan min väg viker av, men jag ser deras ansikten genom fönsterrutorna på perrongen och deras leenden tar jag med mig som bensin till fredagens möten, saker som ska göras och beslut som bör fattas. Känslan betyder allt.

Nyfikenheten likaså. 

Bara en maskin?

Det fanns en tid när “jag ska bara slänga in en tvätt” betydde att man bara slängde in en tvätt. 

Man bestämde sig alltså för att med några raska steg kliva över dörrkarmen in i husets tvättstuga, snabbt lokalisera plagg av samma tvättgrad i tvättkorgen, förpassa dem till trumman i tvättmaskinen, dosera tvättmedel och vara klar med förehavandet under uppskattningsvis någonstans mellan fem och sju minuters tidsåtgång från tanke till färdigställande.

Låt mig bara, för den oinsatte, helt kort förklara s a m m a enkla projekt med den lilla skillnaden att sällskapet är en högenergisk tvååring. Vi börjar exakt likadant:

“Jag ska bara slänga in en tvätt”.

– MMAMMMAAAA!!!!! Banom!!!!! 

“Nej, ingen banan just nu, gubben. Kanske sedan, men vi har ju precis fikat. Följ med mamma ner i tvättstugan istället.”

– Nä-hä! (Önskar att jag hade tid att beskriva uppsynen… Tänk Trump. En trumpen Trump.) 

“Jo, snälla…”

– NÄ-EEEJ!!!!

“Men älskling, följ med ner så kan du hjälpa till att…”

– NÄEEJJ!!! Uähhäää… PAPPA!!!!!

“Längtar du efter pappa, han kommer snart, vi kan titta i fönstret om en stund men först ska vi…”

– TITTTA FÖNSTRET!!!!!

“Ja, fast inte än, älskling. Han kommer om en timme, först går vi ner och…”

– UÄhhääääÄÄ, TITTA FÖNSTRET!!!!!!

“Ja, ok, vi tittar lite i fönstret, kolla om vi ser en katt eller nåt.”

– NÄE katt!

“Nej ok, ingen katt, men kanske en fågel?”

– Näe pågel.

“Nej okej, men kanske en tiger!”

– Näe mamma, BOTT!!!!

“Ok, mamma går bort litegrann. Ner i tvättstugan en snabbis bara, så kan du stå här och titta på fåg…”

– NÄEE MAMMA, BOTTT!!! (Kastar hushållspappersrullen och ett öppnat paket snabbmakaroner halvvägs genom köket.)

– SPILLDE!!! Uäähhhh…

“Oj, älskling, spillde du? Alla makaronerna, vilken otur, men det där kan vi plocka upp när pappa…”

– PAPPA!!!!! Uäähhääää…

“Han kommer snart.”

– TITTA FÖNSTER!!!

“Ja, bra idé gubben, det gör vi – men först tvä…”

– FÖNSTEEERR!!!

“Ok, ja, vi tittar lite till då men snart går vi ner i…”

– BAAANOMN!!!

“Oj, stod fruktfatet där, det var ju otur, men ok, ta med en banan ner i tvättstugan då.” 

– BÄRA!!!!

“Snälla vän, kan du gå själv, jag tänkte ta med alla de här tvätthögarna som ligger i trappen här.” 

– AJAJAJ, uääähhhhhh, MAMMA!!!!!

“Vad hände vännen, varför gråter du och står på ett ben… Oj, ja snabbmakaroner kan göra ganska ont att kliva på, men jag sjunger lite för dig medan vi plockar loss dem från foten…”

– HÄ, MAMMA!!!

“Ah, nej, mamma vill inte äta en sån där makaron nu.”

“Och inte ha en i ögat.”

“Inte i näsan heller.”

“Inte i örat, nej!”

“Och inte… nej…” (A va f-n, i bh:n kan den ju få ligga, besöksfrekvensen är ändå så låg (undra varför), hinner nog hitta den innan det blir dags för nästa träff, så att säga.)

– Mamma bupp!

“Japp, mamma har bröst där under tröjan, men nu är det dags för tvä…”

– HEHE, bupp…

“Ja, men släpp tröjan nu gubben, de där har du lagt tillräckligt mycket tid på när du var bebis, nu måste vi faktiskt gå ner till tvättstu…”

– Hädå buppen! 

“Ja, hejdå, men hej tvättmaskinen!”

(Tvååring smäller igen luckan till maskinen.)

(Mamman öppnar.)

(Tvååring smäller igen luckan.)

(Mamman öppnar.)

(Tvååring smäller igen luckan.)

(Mamman förklarar pedagogiskt att det är svårt att stoppa i tvätt när luckan är stängd och visar utförligt med ett praktiskt exempel, tydligt från stängd till öppen.)

(Tvååring smäller igen luckan.)

(Mamman försöker distrahera med en gammal dammig badanka som har dött uttorkningsdöden bakom tvättkorgen under tvättstället.)

(Tvååring skriker hysteriskt för att luckan är stängd och omöjlig att öppna.)

(Mamman hjälper snällt till och öppnar.)

(Tvååring smäller igen luckan.)

(Mamman frågar om tvååringen vill ha banan.)

– NEEEJ banom!!!

(Mamman tömmer ut tvättkorgen, blandar med övriga nedburna högar och börjar sortera plaggen.)

(Just den enskilda proceduren tar i runda slängar 30 minuter eftersom VARJE plagg flyttas av den mycket hjälpsamma tvååringen mellan olika högar, mellan högar och tvättmaskin, mellan tvättmaskin och papperskorg, papperskorg och badkar, badkar och rena tvätthögar, och slutligen ut i nedre hallen, upp i trappen och ut genom ytterdörren.)

– MAMMMA, bäppp!

“Hjälpa dig? Ja, men inte med resväskan som står där under källartrappen, den behöver du inte nu.”

“Och inte den där skurhinken.”

“Och inte min yogamatta.” (För protokollet: Har aldrig yogat. Men älskar mattan.)

“Och inte toaborsten.”

(Tvååringen släpper toaborsten på golvet bredvid toalettstolen innan han öppnar locket och lutar sig in över kanten med huvudet.)

“Neeej, Will!!!”

– NÄÄEJ MILLE! (Hörs inifrån mitten av toalettsitsen med plastlocket vilandes mot tvååringens nacke.)

(Dyker upp igen.) 

(Stort flin.)

(Barnet, inte mamman.)

(Lyfter upp ungen till sittande ovanpå toalettlocket.)

(Han spolar en gång. Skrattar, det lät kul. Spolar en gång till och är fortfarande glad. Mamman glad för att sonen är glad. Hinner sortera och placera första laddningen tvätt i maskinen. Barnet spolar 22 gånger till under tiden. Värdelöst för miljön. Livräddande för närmiljön. Får klimatkompensera senare.)

(Försöker flytta barnet från toalettstolen. Han håller sig likt en galen sengångare i plastsitsen, jag draaaar honom i benen. Han släpper inte. Jag släpper inte. Han är BESATT av spolknappen, jag är besatt av tanken på att han får typ bajsbakterier på sina händer. Släpper honom försiktigt för att kuta uppför trappen och hämta handspriten. Tar trappen i två jättekliv, grabbar tag i handspriten i hallen, hör ett illavarslande bekant blipp, kastar mig tillbaka utför trappen ner i källaren.) 

– TÄTTA!

“Åh, du valde att sätta igång maskinen, gubben… på 90 grader… vad duhuhuhuktig du är älskling.”

(Sliter i luckjäveln med all resterande kraft men den rör sig ju inte en millimeter, så ologiskt bepansrad, trycker på alla knappar samtidigt, svär högt och skrattar maniskt på samma gång.)

– MAMMA looli, HEJ MAMMA, looli!

“Rolig? Jag? Ja, hehe, titta tokmamman vad rolig hon är när hon försöker rädda tvättjä…”

– PAPPAAUHÄHH!!!

“Oj, blev du rädd, förlåt vännen. Mamma ska inte göra så mer. Förlåt om jag var jobbig. Vill du ställa dig i fönstret och titta efter pappa nu?

– NÄEE PAPPA!!!!!

“Ok, nämen vi säger så’rå… Gå och hämta toaborsten så leker vi med den en stund innan vi bara tar och slänger in nästa maskin, vetja.”

Fast å andra sidan, hur kul var tvättandet för femton år sedan anywayzzz. 

Älskar dig precis som du är. Precis exakt som du är ❤️

29/4, brevet till dig 

Brev till min åttaåring. 

Din dag. Den här dagen föddes du, för exakt åtta år sedan nu. Rakt in i en tid av materialism, prestationshets och digitalisering gjorde du en högst fysisk entré med missnöjt skrynkelansikte och arga illtjut. Du tog plats från första andetaget och jag har aldrig tänkt att du skulle haft det bättre någon annanstans.

Människor vet så mycket nuförtiden. Som om livet självt går ut på att tycka mest och ventilera högst. Som om alltihopa handlar om en tävling trots att ingen egentligen vet vart målsnöret går. Därför fokuseras det så mycket på vilken bana alla andra väljer, vilket tempo de har och hur många som följer efter. 

Jag behöver inte be dig att gå din egen väg, vet redan att du har kraften. Du kommer att omges av personer som säger samma sak, men också helt andra typer att möta. Människor nära och på distans, som tar sig friheten att försöka begränsa din. Som säger åt dig att du måste testa gränser men absolut inte får kalla dig för vad som helst om du gör det. Som ber dig att ta det lite lugnare och inte vilja så mycket hela tiden. Människor kommer att säga åt dig att träna hårdare eller inte så mycket. Att vara stolt över dig själv men absolut inte visa det. Att just din resa kan ställa för höga krav på andra. Eller att du ställer för höga krav på dig själv. Älskade dotter, det är viktigt att du förstår det resonemanget men också vet att du bär en alldeles egen rustning som inte sitter utanpå. Leta alltid svaren inuti dig själv, och bli inte förvånad när du upptäcker hur väsentligt de kan ändras med tiden. 

Du kommer aldrig att stå oberörd inför andra människors känslor, sådan är inte du. Det är inte betydelselöst för dig vad andra tycker och tänker. Den insikten gör att dina strider kommer att vara äkta. Att bara när det är värt något på riktigt, bor det mening i utmaningen. Du ska veta att det aldrig är fult att stå upp för sin sak, även om tystnaden nästan alltid är mer bekväm. För alla. Din värme klarar en diskussion eller två. Glöden ersätter vassa armbågar du vet. Den finns i ditt hjärta. 

Jag behöver inte dra dig någonstans. Jag går här bredvid dig. Du kan lära av mina misstag eller dina alldeles egna. Du behöver aldrig vara rädd, men det är ok att känna rädsla. Svaghet är inget att frukta, vi är bara människor och vi formas dag för dag. Lärandet är konstant, nyfikenheten där att ge näring för utveckling – om du vill. 

Målsättningar är ett fint ord. De kan vara morötter när energin är hög, och inspirerande draghjälp dåliga dagar. Strunta i att förpacka dem som “goals”, lägg vikt vid det som sätter ditt hjärta i brand oavsett hur andra ser på saken. Vi är bara människor, vi har bara ett liv, och polerade ytor visar så lite av innehållet i sin helhet. Ett filter på Instagram förskönar och lättar upp – se det som ett nöje men aldrig som en spegel. Vi duger som vi är, till och med när vi inte ens orkar duga åt no-filter för dagen. Försök se världen i perspektiv, men glöm inte att alla strider räknas. Vi är starka och svaga och bräckliga och tåliga, alldeles unika men aldrig undantagna från medmänsklighet. Glöm aldrig likheterna i alla olikheter. 

Det du ska veta, min älskling, är att ditt liv är ditt. Ingen annans. Din kropp är din och ingen annans. Dina ja och nej är dina att värna om, dina ord är dina att vikta och dina tankar skatter att bevara. Du kommer inte alltid att vara alla människor till lags, du kommer att tvivla på dig själv och hela mänskligheten. Men min stora lilla hjältinna, du ska vara fullkomligt säker på en sak. Du är i varje millimeter av din själ rustad att leva livet på det sätt som du vill, ibland som du måste, och jag älskar dig förbehållslöst varje steg på vägen. Du är min inspiration och jag hoppas få vara din trygga punkt närhelst du behöver. 

Du sätter takten i ditt liv. 

Tack för att just jag får vara mamma till just dig.

/Linda