Våra demoner 

Jag säger till honom att det måste vara jobbigt ibland, att leva livet med just mig. Mina tankar som alltid snurrar, idéer som aldrig sinar, ständigt i rörelse men djupt beroende av lugn. Byter ämne mitt i ett samtal men avskyr övrig oreda och blir galen av knastrande, smackande ljud. Jag själv så trött när jag tänker på det.

Han bara skrattar. Du och dina demoner är det bästa jag vet, säger han. 

Och jag känner exakt likadant när den saltade elräkningen kommer och han freakar ur över de uppblåsta siffrorna, medan jag står vid sidan, lugnt leende, och upplyser om att det finns värre saker i världen. 


Då var vi sämre tillsammans, nu är vi oftast bättre än var för sig, och livets alla lärdomar har blivit bådas äkta eufori. 

Trotsigt i NYC 

Han gillar inte nödvändigtvis smetiga kärleksförklaringar i sociala medier, och jag behöver nödvändigtvis inte alltid följa reglerna.

Att få leva med en man som gör det roliga roligare och det vackra ännu vackrare, är den största tacksamheten för mig. När världen är grå ger han den färg, när marken rämnar gör han den stadig igen. När skratten saknas trollar han fram dem, och tårarna torkar han med sin varma själ. Du är mitt filter, min trygghet, mitt äventyr och min glöd. 

Ingen plats känns som något annat än hemma när jag är med dig. 


No show 

Här kommer tre anledningar till varför jag aldrig skulle kunna försörja mig som profil inom sociala medier:

1. Jag får stresssymptom (alltså riktiga) när jag scrollar Instagram horisontellt och vertikalt. Bara tanken på att ALLTID behöva placera om tallrikar, ställa tuber i en viss ordning, beskära bilder och lägga till kommentarer känns övermäktig. Insikten om att folk GÖR detta på riktigt, får det att klia på min hud. (Ändå med full respekt förstås, jag gillar ju att följa mina favoritkonton.)

2. På tal om följa. Att referera till människor som just följare skulle minst sagt kännas bisarrt. Jag tänker automatiskt på Följa John (barnleken). Skrattar för mig själv åt absurditeten. Det tror jag inte att influencers gör. De leder nog bara vägen i all bekvämlighet.

3. Mitt liv. Trots allt inte för att det saknas entreprenörsskap, vackra resor eller spännande möten med färgstarka människor. Men för att jag hellre fokuserar på helt andra detaljer i tillvaron. En dag uppe i ett äppelträd som jag varje år beskär. En kväll under en filt, med benen tryggt vilande i min makes knä. En tidig morgons tankar på väg till jobbet. 

Det passar sig inte riktigt va. Men om du läser det här så kanske vi ändå funnit varandra på något plan.

Du, jag och vår älskade vardagslycka liksom. 

Terrorns tid 

När döden och desperationen nådde Stockholm ställdes våra ord på prov. Vi skulle inte bli förvånade, sa vi. Det är bara en fråga om tid, sa vi.

Skriken och blodet fyllde gågatan den här fredagen, lämnade spår som aldrig försvinner och ljud som aldrig tystnar. Nu hos oss. Vi, dem, plötsligt alla. Vi alla. Otrygg jord, skrämmande framtid. Jag ensam?

Ingen ensam. Värmen ögonblicklig, hjälpen blixtsnabb. Samhällsfunktioner fungerade och främlingar förenades runt andra främlingar för att lindra smärtor och hjälpa rädslor. Företag öppnade sina dörrar, privatpersoner bjöd in till värme och något att äta. En respekt som sades vara borta, så synlig, så tydlig. Tillsammans. 

Rädda men modiga. Skakiga men starka. Förtvivlade men övertygade. Ondskan vinner inte här. Uppgivenhetens rötter har inget att gro i. För dem som förlorade sina liv, för dem vars framtid sargats oåterkalleligt, för oss och våra barn och alla dagar som kanske kommer. Idag reser vi oss för er och vi viker oss aldrig.

Vardagen så värdefull, kärleken starkare än allt. Hoppets kraft omöjlig att mörda. 

Med yttersta respekt för er som var på plats den fredagen dagen i april ❤️ 

Branschtugg 

Roligt med jobbsnack i äktenskapet, roligt med självdistans oxå:

– Vaddå, jag förstår inte riktigt vad som är den totala katastrofen med Pepsi och jag är ju inte dummast i Sverige, kanske average ungefär… 😂💕

Inga kommentarer i övrigt. Mer än att jag inte direkt är sugen på Pepsi. 

Det går ju inte 

Nä, det går ju faktiskt inte att INTE skriva blogg.

Vart ska alla tankar pysa ut annars.

Hur ska alla känslor få plats.

Vart ska enkla minnen bevaras.

Alla mål samlas.

Nyfikenhet konkretiseras.

Livsglädje kanaliseras.

Oro sorteras.

Drömmar paketeras. 

Vill inte vara utan. Bloggen lever vidare.

Livet är för vackert för att inte kläs i ord. 

Precis så som det är. 

2017

Det som inte är så bra är att min telefon till slut gav upp under juldagarna, att ITunes inte fungerar på min laptop och att den nya telefonen helt enkelt bara kan användas för samtal och sms medan den gamla är på förstahjälpen och desperata åtgärder för att försöka rädda ett års bilder, anteckningar och appar. (Nej, jag är inte så bra på att säkerhetskopiera. Ja, jag får skylla mig själv.)

Det som är bra med början på det nya året är att allt händer. Jag har förverkligat en nästan tjugoårig dröm om att få jobba med någon form av välgörenhet och gör det på min, eh, “fritid” som är lika med kvällar, nätter och småpauser. Jag har startat ett nätverk och vi är nu över 6500 kvinnor som samsas mot gemensamma mål. Främlingar för en månad sedan. Det är… det är bortom ord.

Det som inte är så bra är att jag därmed har dubbla jobb.

Det som är bra är att allt är möjligt, tack vare ett samarbete med världens bästa make, pappa och  människor i vår närhet. Han som också brinner, som drivs, men som aldrig slutar se och vara nära. Grunden till allt.

Det som dessutom är bra är att vi firade in 2017 enligt tradition med våra vänner och en miljon barn. Nej, men 19 var vi totalt. Det var underbart. Och nu vill jag bara ses mer och oftare, hänga och skratta och slappna av. Det gick inte så bra 2016. Vad jag än gjorde, funderade jag bara på världens problem. På hat och mörker. På den passivitet och negativa stämning som råder i sociala medier. Jag höll nog på att bli galen.

Nu känner jag mig inte galen längre. Nu känner jag mig bestämd. Hoppfull. Och väldigt motiverad att gå in i ett 2017 med en annan utgångspunkt. Det som har varit, det har varit. Allt annat är möjligt. Jag ska fortsätta träna, fortsätta skratta, fortsätta älska, fortsätta drömma, stressa mindre, planera vardagsmaten mer, inte slösa pengar, slösa med omtanke och jag ska fortsätta försöka förändra det jag inte kan acceptera.

Tillsammans är allting som det ska.

http://www.shellbewe.com