Reality bites

Klockrent i dagens DN.

Advertisements

29/4, brevet till dig 

Brev till min åttaåring. 

Din dag. Den här dagen föddes du, för exakt åtta år sedan nu. Rakt in i en tid av materialism, prestationshets och digitalisering gjorde du en högst fysisk entré med missnöjt skrynkelansikte och arga illtjut. Du tog plats från första andetaget och jag har aldrig tänkt att du skulle haft det bättre någon annanstans.

Människor vet så mycket nuförtiden. Som om livet självt går ut på att tycka mest och ventilera högst. Som om alltihopa handlar om en tävling trots att ingen egentligen vet vart målsnöret går. Därför fokuseras det så mycket på vilken bana alla andra väljer, vilket tempo de har och hur många som följer efter. 

Jag behöver inte be dig att gå din egen väg, vet redan att du har kraften. Du kommer att omges av personer som säger samma sak, men också helt andra typer att möta. Människor nära och på distans, som tar sig friheten att försöka begränsa din. Som säger åt dig att du måste testa gränser men absolut inte får kalla dig för vad som helst om du gör det. Som ber dig att ta det lite lugnare och inte vilja så mycket hela tiden. Människor kommer att säga åt dig att träna hårdare eller inte så mycket. Att vara stolt över dig själv men absolut inte visa det. Att just din resa kan ställa för höga krav på andra. Eller att du ställer för höga krav på dig själv. Älskade dotter, det är viktigt att du förstår det resonemanget men också vet att du bär en alldeles egen rustning som inte sitter utanpå. Leta alltid svaren inuti dig själv, och bli inte förvånad när du upptäcker hur väsentligt de kan ändras med tiden. 

Du kommer aldrig att stå oberörd inför andra människors känslor, sådan är inte du. Det är inte betydelselöst för dig vad andra tycker och tänker. Den insikten gör att dina strider kommer att vara äkta. Att bara när det är värt något på riktigt, bor det mening i utmaningen. Du ska veta att det aldrig är fult att stå upp för sin sak, även om tystnaden nästan alltid är mer bekväm. För alla. Din värme klarar en diskussion eller två. Glöden ersätter vassa armbågar du vet. Den finns i ditt hjärta. 

Jag behöver inte dra dig någonstans. Jag går här bredvid dig. Du kan lära av mina misstag eller dina alldeles egna. Du behöver aldrig vara rädd, men det är ok att känna rädsla. Svaghet är inget att frukta, vi är bara människor och vi formas dag för dag. Lärandet är konstant, nyfikenheten där att ge näring för utveckling – om du vill. 

Målsättningar är ett fint ord. De kan vara morötter när energin är hög, och inspirerande draghjälp dåliga dagar. Strunta i att förpacka dem som “goals”, lägg vikt vid det som sätter ditt hjärta i brand oavsett hur andra ser på saken. Vi är bara människor, vi har bara ett liv, och polerade ytor visar så lite av innehållet i sin helhet. Ett filter på Instagram förskönar och lättar upp – se det som ett nöje men aldrig som en spegel. Vi duger som vi är, till och med när vi inte ens orkar duga åt no-filter för dagen. Försök se världen i perspektiv, men glöm inte att alla strider räknas. Vi är starka och svaga och bräckliga och tåliga, alldeles unika men aldrig undantagna från medmänsklighet. Glöm aldrig likheterna i alla olikheter. 

Det du ska veta, min älskling, är att ditt liv är ditt. Ingen annans. Din kropp är din och ingen annans. Dina ja och nej är dina att värna om, dina ord är dina att vikta och dina tankar skatter att bevara. Du kommer inte alltid att vara alla människor till lags, du kommer att tvivla på dig själv och hela mänskligheten. Men min stora lilla hjältinna, du ska vara fullkomligt säker på en sak. Du är i varje millimeter av din själ rustad att leva livet på det sätt som du vill, ibland som du måste, och jag älskar dig förbehållslöst varje steg på vägen. Du är min inspiration och jag hoppas få vara din trygga punkt närhelst du behöver. 

Du sätter takten i ditt liv. 

Tack för att just jag får vara mamma till just dig.

/Linda 

Våra demoner 

Jag säger till honom att det måste vara jobbigt ibland, att leva livet med just mig. Mina tankar som alltid snurrar, idéer som aldrig sinar, ständigt i rörelse men djupt beroende av lugn. Byter ämne mitt i ett samtal men avskyr övrig oreda och blir galen av knastrande, smackande ljud. Jag själv så trött när jag tänker på det.

Han bara skrattar. Du och dina demoner är det bästa jag vet, säger han. 

Och jag känner exakt likadant när den saltade elräkningen kommer och han freakar ur över de uppblåsta siffrorna, medan jag står vid sidan, lugnt leende, och upplyser om att det finns värre saker i världen. 


Då var vi sämre tillsammans, nu är vi oftast bättre än var för sig, och livets alla lärdomar har blivit bådas äkta eufori. 

Trotsigt i NYC 

Han gillar inte nödvändigtvis smetiga kärleksförklaringar i sociala medier, och jag behöver nödvändigtvis inte alltid följa reglerna.

Att få leva med en man som gör det roliga roligare och det vackra ännu vackrare, är den största tacksamheten för mig. När världen är grå ger han den färg, när marken rämnar gör han den stadig igen. När skratten saknas trollar han fram dem, och tårarna torkar han med sin varma själ. Du är mitt filter, min trygghet, mitt äventyr och min glöd. 

Ingen plats känns som något annat än hemma när jag är med dig. 


No show 

Här kommer tre anledningar till varför jag aldrig skulle kunna försörja mig som profil inom sociala medier:

1. Jag får stresssymptom (alltså riktiga) när jag scrollar Instagram horisontellt och vertikalt. Bara tanken på att ALLTID behöva placera om tallrikar, ställa tuber i en viss ordning, beskära bilder och lägga till kommentarer känns övermäktig. Insikten om att folk GÖR detta på riktigt, får det att klia på min hud. (Ändå med full respekt förstås, jag gillar ju att följa mina favoritkonton.)

2. På tal om följa. Att referera till människor som just följare skulle minst sagt kännas bisarrt. Jag tänker automatiskt på Följa John (barnleken). Skrattar för mig själv åt absurditeten. Det tror jag inte att influencers gör. De leder nog bara vägen i all bekvämlighet.

3. Mitt liv. Trots allt inte för att det saknas entreprenörsskap, vackra resor eller spännande möten med färgstarka människor. Men för att jag hellre fokuserar på helt andra detaljer i tillvaron. En dag uppe i ett äppelträd som jag varje år beskär. En kväll under en filt, med benen tryggt vilande i min makes knä. En tidig morgons tankar på väg till jobbet. 

Det passar sig inte riktigt va. Men om du läser det här så kanske vi ändå funnit varandra på något plan.

Du, jag och vår älskade vardagslycka liksom. 

Terrorns tid 

När döden och desperationen nådde Stockholm ställdes våra ord på prov. Vi skulle inte bli förvånade, sa vi. Det är bara en fråga om tid, sa vi.

Skriken och blodet fyllde gågatan den här fredagen, lämnade spår som aldrig försvinner och ljud som aldrig tystnar. Nu hos oss. Vi, dem, plötsligt alla. Vi alla. Otrygg jord, skrämmande framtid. Jag ensam?

Ingen ensam. Värmen ögonblicklig, hjälpen blixtsnabb. Samhällsfunktioner fungerade och främlingar förenades runt andra främlingar för att lindra smärtor och hjälpa rädslor. Företag öppnade sina dörrar, privatpersoner bjöd in till värme och något att äta. En respekt som sades vara borta, så synlig, så tydlig. Tillsammans. 

Rädda men modiga. Skakiga men starka. Förtvivlade men övertygade. Ondskan vinner inte här. Uppgivenhetens rötter har inget att gro i. För dem som förlorade sina liv, för dem vars framtid sargats oåterkalleligt, för oss och våra barn och alla dagar som kanske kommer. Idag reser vi oss för er och vi viker oss aldrig.

Vardagen så värdefull, kärleken starkare än allt. Hoppets kraft omöjlig att mörda. 

Med yttersta respekt för er som var på plats den fredagen dagen i april ❤️ 

Branschtugg 

Roligt med jobbsnack i äktenskapet, roligt med självdistans oxå:

– Vaddå, jag förstår inte riktigt vad som är den totala katastrofen med Pepsi och jag är ju inte dummast i Sverige, kanske average ungefär… 😂💕

Inga kommentarer i övrigt. Mer än att jag inte direkt är sugen på Pepsi.