Tio tuffa fakta

Jorå, efter tio dagar som hundägare kommer här min tio-i-topp över fakta som fastställer att livet med bebis är en promenad i parken jämfört med hundvalp:

10. Bebisar äter inte bajs från marken.

9. Bebisar luktar som smultron. Även ur munnen.

8. Bebisar och hundvalpar har samma okontrollerade behov av att göra sina… behov. Bebisar har blöjor. Punkt.

7. Bebisar hänger inte med käftarna sylvasst inborrade runt dina fotleder större delen av dagen.

6. Både bebisar och hundvalpar är vakna tusen gånger per natt. Bara hundvalpar lämnar bitmärken på dina örsnibbar, armbågar, stortår och ögonbryn.

5. Varken bebisar eller hundvalpar fattar sitt eget bästa. Bara hundvalpar kan kuta jättefort. Do the math.

4. Bebisar är välkomna ÖV-ER-ALLT. Det är inte hundar.

3. Bebisar tar tid att hantera. Valpar tar mer tid.

2. Bebisar växer upp och liknar sina föräldrar. Detsamma gäller hundar.

1. Bebisar är människor. Det underlättar i själva förstå-sig-på-fasen.

Men. Det finns självklart ett litet tillägg här. Man ska inte jämföra äpplen och päron om fruktkorgen har plats för båda. Vi har fallit för vår nummer fem. Pladask, kan man säga.

20140128-210300.jpg

Advertisements

Dålig dag

Det har varit mycket att fundera på, den senaste veckan. Mitt humör har inte direkt varit i topp.

Och så blir det söndag. Stress till barnens aktiviteter. Inget lugn, ingen ro. Huset ska städas och hunden rastas. Det är jobb som ska betas av och läxor påbörjas. Jag känner glädjen spira, gillar som bekant när det händer mer.

Men över datorn vid bordsänden, ett mörkt muttrande: “ÅHHHH, fanns det FLER räkningar att betala!!?” (Jag ställer alltid hans del av skörden på samma plats, men idag tycks informationen ny. Till saken hör också att vardagsekonomisk är vi på helt olika planeter, kanske olika solsystem till och med. En vill ha koll och en lever lyckligt ovetande i ruset mellan in- och utflöde.)

Var ÄR min Europetröja, har du sett den??!! (Ja, jag lånar hans strumpor och hårdrockspräglade t-shirts ibland och det hör liksom till överenskommelsen, bara dagar som den här har han problem med återlämningsprocessen.)

HUR blir det med lunch??!, vrålar han sedan (kl. 9.45), medan han sliter åt sig jacka, bilnycklar och nästan-nioåring i fotbollsmundering för att skjutsa till den första av flera träningar. (Då ska man ha i åtanke att han i vanliga fall är Mr. Det-löser-vi-alltid, ackompanjerat av ett brett och hjärtligt leende.)

För en stund är rollerna ombytta. Jag vanligtvis här och där och överallt i humöret. Glad och petnoga och sprallig och skitsur. Han tålmodig, medveten och något mer obrydd.

Därför ler jag när han stormar ut genom dörren med ett lokalt åskväder över huvudet. Ty det här är ingen offentlig uthängning av mannen jag delar mitt liv med.

Det här är en kärleksförklaring i enklaste form, där allt är perfekt i all sin operfekthet. Du är min pusselbit och jag älskar att jag får vara din. Tack för att du låter mig slippa vara ensam om att ha dåliga dagar, och tack för att du vill dela hela spektrat med mig.

20140126-110152.jpg

Hundliv I’d say

Naääe men jag tycker ändå att det har gått bra de här fem första dagarna som hundägare.

Bara en gång har han till exempel gjort sina behov på min byråkollegas vita filt.

Bara tre gånger har jag trott att min hästsvans fastnat i en dragkedja på jackan när det i själva verket är valpens sylvassa små käftar som omsluter den.

Bara tolvhundra gånger har jag sprungit ut-in-ut-in-ut-in-ut-in-ut-in-och-ut från kontoret för att undvika kissolyckor på golvet.

Och nästan lika många gånger har jag med nasal bäbisröst uppmanat ullbollen att “kanske baaaajsa lite osså” när vi ändå gått ut i 45 minusgrader.

Tre gånger… eller kanske trettiotre, har jag tänkt att det var bättre förr.

Men trettiofyra gånger har jag känt att det är fantastiskt att få se barnen med ett husdjur och höra deras skratt ännu oftare än förut.

En gång (mitt i natten, närmare bestämt 4.42) sa jag till valpen att han är en idiot. Samma antal gånger drabbades jag av akut och överväldigande dåligt samvete och pussade honom på nosen trots att den luktar likadant som hundmaten han äter.

800% fler spontana kontakter på tunnelbanan. (Utmanande för mitt integritetsbehov.)

Fyra glada pensionärsmöten i trapphus och köer.

En ny upptäckt hos min machomake, som i obevakade ögonblick helt seriöst kallar valpen för “voffsegull”…

Och så.

Mer kärlek. Mindre kontroll. Jävligt mycket kämpigare. Riktigt berikande.

Utmattande.

Inspirerande.

Och mjukt istället för kantigt.

20140123-203804.jpg

Sex månader

För kall färja, räkmacka och IPad.

Bil med mjuka kuddar och täcken.

Tusen gånger när är vi framme på repeat.

Fuktig morgonluft.

Stanna och köpa kaffe på vägen. Glass också. Och tidning med bilaga. Varje dag.

Bröd från bageri. Solsken eller regn. Öppna fält och hav till horisonten. Alltid bad.

Barfotafötter.

Vill inte lägga mig. Behöver inte lägga dig. Det är sommar. Finns inga mörka nätter.

Att längta är halva nöjet.

20140115-211500.jpg

Då och nu

Historien tenderar att bli både mer intressant och mer värdefull, ju äldre vi blir.

Eller “jag” rättare sagt, eftersom det här är en högst individuell blogg.

Min farfar var min barnvakt under perioder när jag var liten. I förskoleåldern. Som min dotter är nu.

En gång behövde mamma och pappa åka och jobba med kort varsel. Vem som ska passa dig blir en överraskning, sa de. Och så fick jag springa fritt i vår gula villa med vita knutar och fladdermöss på vinden, för att leta mitt sällskap för dagen.

Jag minns hur det kändes när det var farfar som stod gömd bakom en garderobsdörr. Minns exakt hur han höll händerna för sina ögon och kinder, öppnade dem och skrek “böh!” när jag lokaliserat hans ställe. Och glädjen som bubblade i kroppen för att jag visste vad som väntade.

Han var gammal redan då, min farfar. Pigg pensionär, även om det inte behöver vara en åldersbefästelse i sig. Och han spillde ingen tid. Vissa dagar när jag var hemma hos honom och farmor i Haga, tog han mig till lekparken. Men väl där satt vi varken i sandlådan eller gungade högst av alla. Det fanns en stuga med diverse spel, så där hämtade vi vårt schack och han lärde mig alla drag. Jag var väl fyra år. Andra dagar löste vi korsord eller spelade kort. Jag frågade. Han svarade. Jag testade. Han rättade. Och vi skrattade, jag och Olle. Min pappas fina pappa. Min farfar.

Idag är han borta sedan ganska länge. Han blev svag, sjuk och han dog. På slutet bara ett skal av sitt forna jag. Tomt, ihåligt, som att all personlighet redan flyttat ut och vidare till bättre platser.

Jag minns knappt de sista åren, trots att jag var vuxen då. Men jag minns hur det kändes att som fyra, fem eller sexåring hålla hans hand. Nypa lite i huden som redan förlorat mycket av sin spänst. Se in i hans något trötta men ändå så pliriga ögon och känna värmen av det leende som alltid fanns. Upplever än idag styrkan av att bli sedd, lärd och ledd av någon som verkligen vet. Som varit med. Och delar vidare.

Tack farfar.

Tack för att du lärde mig om kungarna och damerna, om siffrorna och dragen. Jag hoppas att du kikar ner på mig ibland, och förstår att allt du lärde mig bär jag med mig på min egen väg genom livet. Jag vet att du vet att det är dig jag tänker på när jag visar min dotter hur korten hänger ihop och vad färgerna heter. När vi spelar “Finns i sjön” så finns du alltid med. Och kommer alltid att finnas.

20140105-175705.jpg

First Aid Kit

Sent ska syndaren vakna.

Eller vad man nu säger…

Jag har införskaffat en Kitchen Aid och redan första dagen upplever jag en påtaglig känsla av “varför gjorde jag inte det här tidigare!”

Lilian får baka.

Jag slipper evighetsvispa.

Och den är snyggare än våran elvisp från 1998.

Trippel-win och applåder för allt som gör husfru-sysslorna lättare för alla oss som har vissa utmaningar med själva husfru-sysslorna här i livet.

Vem vet. Snart kanske vi äger ett strykjärn också.

20140105-132232.jpg

Före & efter

Jag älskar före- och efterbilder! Träning, makeovers, styling, renovering… Kastar mig hungrigt över alla möjliga förändringsprocesser med bildbevis.

Och se. Kanske Lilian ärvt mitt intresse. Inte just för bilderna då, men imorse lyckades hon faktiskt göra om sitt eget rum från komplett katastrofområde till beboeligt på under 30 minuter.

Talang, tjejen.

20140104-160653.jpg