Tio tuffa fakta

Jorå, efter tio dagar som hundägare kommer här min tio-i-topp över fakta som fastställer att livet med bebis är en promenad i parken jämfört med hundvalp:

10. Bebisar äter inte bajs från marken.

9. Bebisar luktar som smultron. Även ur munnen.

8. Bebisar och hundvalpar har samma okontrollerade behov av att göra sina… behov. Bebisar har blöjor. Punkt.

7. Bebisar hänger inte med käftarna sylvasst inborrade runt dina fotleder större delen av dagen.

6. Både bebisar och hundvalpar är vakna tusen gånger per natt. Bara hundvalpar lämnar bitmärken på dina örsnibbar, armbågar, stortår och ögonbryn.

5. Varken bebisar eller hundvalpar fattar sitt eget bästa. Bara hundvalpar kan kuta jättefort. Do the math.

4. Bebisar är välkomna ÖV-ER-ALLT. Det är inte hundar.

3. Bebisar tar tid att hantera. Valpar tar mer tid.

2. Bebisar växer upp och liknar sina föräldrar. Detsamma gäller hundar.

1. Bebisar är människor. Det underlättar i själva förstå-sig-på-fasen.

Men. Det finns självklart ett litet tillägg här. Man ska inte jämföra äpplen och päron om fruktkorgen har plats för båda. Vi har fallit för vår nummer fem. Pladask, kan man säga.

20140128-210300.jpg

Advertisements

Hundliv I’d say

Naääe men jag tycker ändå att det har gått bra de här fem första dagarna som hundägare.

Bara en gång har han till exempel gjort sina behov på min byråkollegas vita filt.

Bara tre gånger har jag trott att min hästsvans fastnat i en dragkedja på jackan när det i själva verket är valpens sylvassa små käftar som omsluter den.

Bara tolvhundra gånger har jag sprungit ut-in-ut-in-ut-in-ut-in-ut-in-och-ut från kontoret för att undvika kissolyckor på golvet.

Och nästan lika många gånger har jag med nasal bäbisröst uppmanat ullbollen att “kanske baaaajsa lite osså” när vi ändå gått ut i 45 minusgrader.

Tre gånger… eller kanske trettiotre, har jag tänkt att det var bättre förr.

Men trettiofyra gånger har jag känt att det är fantastiskt att få se barnen med ett husdjur och höra deras skratt ännu oftare än förut.

En gång (mitt i natten, närmare bestämt 4.42) sa jag till valpen att han är en idiot. Samma antal gånger drabbades jag av akut och överväldigande dåligt samvete och pussade honom på nosen trots att den luktar likadant som hundmaten han äter.

800% fler spontana kontakter på tunnelbanan. (Utmanande för mitt integritetsbehov.)

Fyra glada pensionärsmöten i trapphus och köer.

En ny upptäckt hos min machomake, som i obevakade ögonblick helt seriöst kallar valpen för “voffsegull”…

Och så.

Mer kärlek. Mindre kontroll. Jävligt mycket kämpigare. Riktigt berikande.

Utmattande.

Inspirerande.

Och mjukt istället för kantigt.

20140123-203804.jpg