Röda rosor

En gång i tiden satte jag näsan i vädret och fnös åt tanken. “Jag är ingen tjej som vill ha blommor och choklad”. Nej rosor var verkligen inget för mig.

Kanske hade jag missat att se efter, hur vackra de egentligen är. Och kanske glömde jag att fokusera på vad de betyder när de ges.

Nu vet jag bättre. Tack. Tusen tack.

Vem i all världen…

… är det där?!

Ni som har barn instämmer säkert i att man ser sina småttingar på ett visst sätt, och oftast lever i tron att de ser ut som de gör från timsgamla till skolbarn, bara med nya åldersfaktorer som spelar in. Samma grundutseende. Söta. Våra.

Därför förstår jag inte riktigt mms:et jag får. Var är min sambo? Vems barn badar han? Vilka i bekantskapskretsen har just fått en son?

Med långsam och växande förvåning inser jag sekundvis att bilden är gammal. Över ett och ett halvt år. Det är vår dotter.

Pappas flicka.

Höstpepp

Hösten är mörk och kall.

Eller så är den frisk och full av möjligheter. Doftljus som tänds och sena middagar med vänner. Den är storstädningen som aldrig blev av i sommarvärmen. Och de nya möblerna det var för kvavt för att orka tänka på. Löv som faller blir till nytt liv. Kanske en helt ny stil? Hösten är tid för nya tapeter. Och nya ytligheter. Den är träningstålamod och en skön kontrast till de korta kjolarnas krävande påminnelser om släta bruna ben. Den är ny kalender, dyr får den vara. Hösten är mjuka tröjor och mjuka filtar, den är dans och den är ro. I hösten får nya planer och idéer gro. Resedrömmar och bestämda löften, allt får plats i den svala hösten. Vackra bilder på barn som krattar och kastar frostiga löv, medan andedräkten blir till vit rök i det varma ljuset. Den tryckande hettan har än en gång passerat. Luften är klar och full av friskt syre, färdigt att andas in för den som vill.

Hösten är mörk och kall. Bara om vi väljer att se det så.

Det största äventyret

Kollar på Robinsonpremiären på Fyran. Hinderbanan, sanden, peppen… Och så känner jag bara; fy f-n vad jag skulle vilja vara med där!! Tropiskt klimat, socialt spel, fysiska krafter, testa gränser, overklig verklighet. Nästan på låtsas, ändå blodigt allvar. Drömmen för en tävlingsmänniska som jag. Lyckostar som får prova!

Och så plötsligt minns jag. Jag HAR ju varit med. Sju veckor under bar himmel. Kameramän och produktionsteam som ropar “deltagare på väg” när vi närmar oss tävlingsplatsen med de snabba båtarna. Total tystnad i laget. Knutna nävar i de slitna khakiahortsens fickor. Bestämda blickar, nästan som rovdjur. Inga ord. Ingenting, absolut ingenting, är på lek. Att åka ut, åka hem, att svika laget… det är det yttersta nederlaget. Varken då eller nu går det att förklara den förändrade världsbilden. Bara en sanning finns, och det är att för dem – för oss – som är på plats, är det så långt ifrån underhållning någon kan komma.

Bortom all media, alla intervjutimmar, alla nätforum, hårda ord, självkritik och VIP-inbjudningar. Bortom vardagsrum och svenska tv-soffor. Robinson är det största äventyret och jag känner mig så oerhört lyckligt lottad som fick vara med!