Aningen omdömeslöst

Jag vet inte, men… Känns det inte som att nånting är väldigt fel, när ett av Sveriges största nyhets/mediehus väljer att mixa blodiga katastrofer med erbjudande om prenumerationer på egna tilläggstjänster, på förstasidan?

Jag vill inte köpa något “just nu”!

Jag kan bara tänka på ettåringen som dog på den där sprängda bussen.

20131230-073757.jpg

Advertisements

Ska barnen alltid ha kul?

Ännu en debatt om hur föräldrar ska bete sig. Ännu en storm där föräldrar pekar på andra föräldrar och säger “du gör fel!”.

Jag blir så trött. Så överjävligt trött.

En gång för alla: Vi gör så gott vi kan, de allra flesta av oss. Vi köper en lördagsleksak för mycket, eller för lite. Vi lagar mat med för mycket socker, eller för lite tid. Vi ger efter för våra ungars tjat, och vi tjatar om meningslösa saker för att vi haft en dålig dag. Vi gör så jäkla gott vi kan.

Nu debatterar folk om barnplågeriet det innebär att ta med de små liven på rea. På rea! Jag hatar reor, vem gör inte det. Det är svettigt och trångt och baciller överallt. Gnällande barn och sura makar blandas i en stressad kakafoni med övertrevliga eller inte-så-trevliga expediter. Det är en pärs, varje gång.

Ändå står jag där, för att jag behöver något eller bara vill “spara några hundra” på en visserligen oväsentlig pryl men den kanske sprider lite glädje i all din världslöshet. Kanske är inköpet till mig. Kanske till familjen, eller ett av mina barn.

Om något av mina barn är med så är det för att jag vill, knappast är det fyraåringen eller åttaåringen som tjatat till sig en plats i vuxenträngseln. Nej JAG vill, för att de gör mig lycklig och stark när de är nära. Egomorsan släpar med sina knattar på egna ärenden för ynnesten att få dela deras utrymme. Vilken usling va!

Men tänk om vi också är där tillsammans av en annan anledning då? Tänk om det är ett medvetet val att ta med barnen till andra platser, och sammanhang, än där de helst vill vara? Bort från dockor och pingisbord och fotbollar och IPads och kompisar, för att krångla till det lite? Tänk om jag faktiskt gör ett val samtidigt som jag unnar mig lyxen att få vara med de personer som är själva livet för mig? Att jag lär dem att man inte alltid kan få som man vill? Och att det kostar, att få tag på de där prylarna vi använder i vårt hem. Det kostar slit, arbete, tid, och pengar. Det är inte Houdini som förser oss med det vi önskar och behöver, oavsett om det är nödvändigt tvättmedel eller en glitterklänning till kalaset.

Mina ungar gråter. VILL INTE följa med till ICA och handla. Vill inte duscha! Vill INTE lägga mig klockan åtta, mamma! Men se, det är inte du som bestämmer. Det är än så länge jag. Eller vi då, vi som är dina föräldrar. Vi bestämmer att utsätta oss för dina tårar och din sårade blick från tid till annan, för att du inte är mogen att fatta egna beslut ännu. Och för att du en gång ska kunna göra det, måste vi visa dig vägen. Ja flera vägar. Vi måste gå emot den automatiska reflexen att alltid göra det så enkelt som möjligt för dig. Säga nej, fast vi vill skrika ja. Tvinga dig till sådant du, som fyraåring eller åttaåring eller snart tonåring, helst vill undvika. För att vi har en plan du vet. Vi har en plan för oss som familj och för dig som individ. Och det är att fortsätta bygga styrka och självständighet som håller oss ihop men också är redo att släppa taget när den dagen kommer. Vi har en plan, och den stavas omtanke. Vi vill välja något så banalt som lycka. Inte alltid leenden och the easy way out, utan lycka som kommer inifrån. Som består.

Jag fattar att mina ungar tycker att jag är riktigt hopplöst trist när jag tvingar dem upp från tv-spelet för att ta tunnelbanan in till en trång galleria, för att där göra inköp till såväl dem som mig. Någon vuxen skriver att det borde vara skottpengar på mig för denna vedervärdiga handling. Jag säger att det är trist att en så västerländsk petitess som realisation kan få föräldrar att tycka så illa om andra.

Jag säger också att jag håller dem i deras små mjuka händer i trängseln bland målsökande mellandagsshoppare för att få förena nytta med (miss)nöje. Och mest av allt för att jag älskar dem bortom allt i denna värld.

20131228-200143.jpg

She bangs not

Jag gillar förändring. Behöver den. Inspireras och utvecklas i dess vinddrag.

Undantaget är när det kommer till mitt hår. Under alla år har jag haft näst intill samma hårfärg, en längsskillnad på max 2,5 decimeter, samt en och samma (brist på) grundklippning.

Jag hade lugg en gång i förskoleåldern. 30 år senare bestämde jag mig nu i oktober för att upprepa “succén”. I en dag kändes det helt ok.

Till dess att det började regna och blåsa. Till dess att jag förstod att hårfön, plattång och produkter inte längre är valfritt – utan rena självklarheter – i ett liv med lugg.

Så sedan dess väntar jag. Jag väntar i samarbete med hårspännen och diadem. Hårband och vax. Jag har för länge sedan gett upp striden och bidar nu istället min tid.

Varje millimeter är en glädjekälla i väntan på utväxt.

20131228-163056.jpg

Vad säger Freud…

… om tre företeelser som tveklöst skänker mig betydande tillfredsställelse i vardagslivet:

3. Noppa ögonbrynen. Kommentarer överflödiga.

2. Sortera lådor och städa huset. Gärna badrummen. Flera moment är av godo.

1. Betala räkningar. Bankdosan och underströmmarna från mitt konto är inte något jag räds, utan tvärtom välkomnar med en stor befrielsekänsla som belöning en gång varje månad.

20131227-013227.jpg

Nyårslöften

Nyårslöften eller årsmål låter lite hårt, tycker jag. Däremot är kanske årsprojekt en bättre term för mig. Givetvis helt bortsett från yrket och mitt företag.

2013 skrev jag klart min bok. Ordnade vårt bröllop. Bytte fondväggen i vårt vardagsrum. Samt gjorde träning två gg/vecka eller mer, till en oemotståndlig rutin. Jag är glad och stolt över detta, ser värdet i att faktiskt ha pushat mig hårt för att få känna att jag fixade det!

Så med nytt år kommer ny inspiration, och 2014 år står körkort på agendan. Bättre mat (rutiner och recept) ska äntligen bli verklighet. Utöver detta vill jag få ordning på vår källarvåning och det är kanske den största utmaningen av de alla.

Ser fram emot att planera och dra igång på nytt!

20131226-133839.jpg

På plats

Vi sa inte så jättemycket. Åt desto mer. Vi såg några filmer och skrattade en hel del. Någon kanske säger att det verkar som ett helt vanligt dygn. För mig var det skillnaden mellan en halv jul och en helt komplett.

Tack Sundsvall, bror, far och mor för allt som ni är och gör.

20131226-122151.jpg