Det ovanligt vanliga

Är det en styrka att gilla det alldeles vanliga, eller är det en svag länk av tråkighet?

Jag skrattar högt till Fredagspodden, njuter av min rutinmässiga grönsaksjuice medan sminket åker på. Jag köper min cappuccino med extra espresso i samma gatuhörn varje morgon, slänger mig förtjust över DN:s papperstidning på helgen och in i fredagsnyheterna på Spotify. Har ett visst glas för det kylda vinet jag dricker på lördagskvällen men gärna ett annat för fredag. Jag upplever vanorna som pirrigt glädjande och längtar till dem oavsett veckodag, vad kan det säga om mig egentligen?

Räddningen är såklart att utmaningarna finns på annat håll. Jag vill lyfta tyngre vikter på gymet, skriva avtal med fler kunder på byrån, få mina medarbetare att trivas och utvecklas mer och mer och mer för varje dag. Jag vill se och dela mina barns väg mot det självständigt vuxna, vill uppleva jordens små och stora skrymslen medan jag har ord kvar att berätta om dem. Jag vill leva ut och in varje dag, inte alla bara vandra vagt genom årstiderna. Jag tror att jag fångar den där dagen som många bara pratar om.

Jag trivs med mitt skal och mitt hjärta som slår, jag är kompis med mina egna tankar.

Kanske är det så att det intressanta inte alltid ligger i betraktarens öga, kanske börjar och slutar alltihopa med oss själva trots allt. I så fall är jag glad över min ovanligt vanliga lilla vardagsglädje, och energin jag hittar i dess existens. 

Den plats man vill ta

På lördag sänds det första miniavsnittet från vår resa till Australien. Det har betts om bilder till sociala medier och filmsnuttar för att påminna tablåtittarna om att de kan få se. Jag har gjort mitt bästa för att hitta något av värde att skicka.

Det är skralt med material. Var nog för uppslukad av ögonblicken för att tänka dokumentation. Har inte heller bläddrat igenom mitt eget arkiv, det lilla som finns, för upplevelsen känns fortfarande så stor och så nära. Behöver inte foton för att minnas. Vill inte tillbaka på distans, ser inte poängen. Känner mig helt neutral inför det som ska visas i rutan, varken gruvsam eller nyfiken. Bara alldeles neutral. Det blir som det blir.

Känner mig ensam om känslorna.

Tills jag hör över skrivborden att min bror säger samma sak. Han kommer knappt att titta. Han som hellre låter andra stå i centrum än tränger sig in dit själv. Han som alltid ser något gott i sin nästa. Han som inte behöver sträva för att ta plats utan nästan försynt tar emot den plats de flesta så välvilligt vill ge.

Och jag andas ut. Människor förändras, inställningar ändras, åsikter lugnas och landas på nytt. Den jag en gång i tiden var bär jag på sina sätt kanske bara spår av, samtidigt som jag möjligtvis blivit mer av annat.

Vill inte vara i något centrum, inte stå i någon mitt. Vill inte synas eller höras såvida jag inte har något väldigt relevant att säga. Trivs i periferin av det intensiva, gillar dynamiken, men mest harmonin. Vill inte höra min egen röst när det finns så många andra intressanta att lyssna på.

Jag är inte obekväm med att ta platsen, men måste inte alltid göra det. Över skrivborden ser jag den lillebror som en gång var min motpol, men nu mer lika än vad många tror. När man tycker att man duger alldeles precis som man är, finns inget att så ettrigt bevisa. Jag studerar lugnet i mitt syskons uppsyn och hoppas att jag har ett uns av samma sak.

Att våga och vilja ta plats, är inte samma sak som att alltid behöva göra det. Att alltid låta mest. I tryggheten bor möjlighet och vilja att också lyfta fram den som står alldeles intill. Kanske tyst men full av ord. 

Så lättad över att vara där, alldeles här, inte alls ensam trots allt.

Sånt man känner

Efter att ha rest runt halva klotet har jag landat hemma men kanske inte landat riktigt ännu.

Jag känner dovt dimmig sorgsenhet över hur vi människor förstör jorden vi lånar, men spirande hopp i vetskapen om att det inte är för sent att göra något. 

Ledsen och glad på exakt samma gång. 

Jag andas också tungt i insikten om att människorna vi mötte i landet långt där borta, förmodligen är själar jag aldrig mer kommer att dela utrymme med. De med avbitna tummar och starka armar som viger sina liv åt att rädda andras. Samtidigt uppfylld av ljus energi ur att faktiskt ha fått prata med dem och lyssna på deras historier för ett ögonblick. Imponerad av arbetet, dedikationen. 

Ledsen och glad på precis samma gång.

När min make säger att det finns saker som var enklare när jag var borta svider mitt hjärta, trots att jag förstår att han inte menade att nå så djupt. Samtidigt gnistrar min vardag när jag får komma hem till det vanliga igen, så lycklig över att ha en taktfast lunk att älska och få känna mig älskad i.

Lite ledsen och väldigt glad på samma gång.

Jag antar att man inte behöver välja, jag tjatar ju alltid om att det inte handlar om svart eller vitt. Det här livet. Med alla sina färger. Och platser. Och personer. 

Så glad över att kunna glädjas åt allt det. 

Vardagslunken

8.00 på Gröna Linjen är allt sig likt. Samma trängsel, samma mörka färger, samma dova sorl om flyttade möten och ombyteskläder till barnen på förskolan. 

Dörrar stängs och öppnas igen. Det varnas för avståndet mellan vagn och perrong. Ingen tycks notera den mekaniska rösten, antar att glipan inte utgör ett särskilt påtagligt hot mot vår existens. Vi är alla på väg åt samma håll, har allt och inget gemensamt.

En ny arbetsvecka tar sin början och mina medmänniskors bekymrade pannor ger intryck av att det är allvar minsann. Jag letar efter någon som ler men ger upp efter tre passerade stationer. Böjda huvuden och knappande fingrar, inga blickar som glöder.

När jag blundar ser jag färgerna igen. Reven som måste bevaras och skogen som inte får dö. I fredags på andra sidan jorden ville jag skrika ur mina lungors fulla kraft att vi måste rädda världen. Att vi fortfarande kan göra det. Nu, här, på tunnelbanan mot stan tror jag att de flesta mest vill överleva ännu en dag av stress och press i det liv som kanske bara levs till hälften. 

Någon frågade en gång om vad som står högst upp på min bucket list. Jag svarade halvhjärtat att skriva en bok vore kul. Sanningen är att jag fortfarande vill rädda världen. Och aldrig leva livet annat än fullt ut. Tiden är för fin för att bidas.

Klockan 8 på Gröna Linjen är allt sig likt idag igen. 

Så som i havet

På ytan, allt lugnt. Samma krusningar i det översta lagrets allra yttersta skikt, samma vy om man tittar på håll. Rörelserna precis samma som vanligt. Jag är helt vanlig. 

Därunder dock. Vackra mönster i klara färger, så många nya ljud att sortera. Beröring till och med av sådant jag aldrig rört. Som att simma sakta över världens vackraste rev med ett munstycke att andas genom, som gör orden omöjliga. Och onödiga. Som att för första gången hålla en koala i famnen, ett mjukt djur som både vill hållas och hålla sig fast. Med klor som lämnar spår i skinnet, sår som kvarvarande ristningar av något så kort med också beständigt. 

Som att möta människor med mjuk blick och bara några få ord, men en glöd som tänder eldar. Hopp om en bättre jord. Vackrare utsikter för dem som ännu inte fötts. Kamp för något helt annat än titlar och tusenlappar.

På ytan, allt lugnt. Därunder som en helt ny värld, djupa dimensioner utan skarpa kanter. 

Jag har inte tänkt på det förut, men det är väldigt lätt att gå vilse där det inte finns någonting att riktigt fastna i. 

Jag tänker på det nu.