Den nya natten

Det har blivit en vana nu, att jag och bebisen spenderar nätterna i soffan på mellanvåningen för att låta resten av familjen sova och vakna utvilade, såhär den allra första tiden. Det förenklar för alla och utestänger all form av stress. 

Det har blivit en vana att mötas av deras förväntansfulla ansikten när tripp, trapp, trull kommer ner och säger godmorgon till oss som är vakna varannan timme. Alltid i samma ordning, gnabbandes om samma saker. Alltid med glimmer i morgontrötta ögon. 

Det har blivit en vana att klockans visare känns fullt ut obetydliga, jag kunde inte bry mig mindre om det står 02, 03 eller 04.30 på urtavlan. Vad spelar det för roll?

Det har blivit en vana att min kropp för en kort stund är någon annans. Jag ger honom, den veckogamla, mat och vilar i de positioner som är de bästa för honom. Lutar mig obekvämt bakåt för att han ska få ligga som en groda på mitt bröst i väntan på rapen när han ätit klart. 

Med de två större barnen räknade jag timmarna tills allt ändå skulle bli lite mer som vanligt igen. Nu är det här den enda vanlighet jag önskar. Tiden står stilla och rusar iväg, när jag får vara en av fem i den familj som betyder allt för mig.

Inte det enda viktiga, men det som gör allt annat än mer betydelsefullt.

Under vakna nätter finner jag än mer lugn och än mer tid att tänka efter. Tröttheten finns bara utanpå. Inuti mer vaken än någonsin förut.